Man måste verkligen leva
Ensam tillsammans
sedan kanske
åter ensam
Den hisnande teorin
som bör ödelägga
en människas kamp
till försvar

Likt förbannat lever vi
fast ådror och åror
drunknar
och vi sväljer
en massa dynga

Vågorna sköljer oss ner
i vilja och kamp

Det är livet
som rinner
åderförkalkar
förstör
tuggar sönder

Hopp och kryptiska koder
som kallas ord
vaggar oss tillbaka
till det land vi ödelagt

Engångskänslor likt
rakhyvlar tillåter oss
åter att andas
Att leva allena
de har inte glömt

Sista dödsrycket

Båten börjar knaka
så jag antar det
kanske är dags
att verkligen leva
ensam tillsammans
sedan åter ensam
tillsammans