This is an old Christmas poem that is always

on our christmas-must bottles in the north like

the Santa on the CocaCola bottles with the first

verse on it and old wintry pictures of Santa.

Enjoy!

~*~


Midwinternight's cold is hard,

the stars glimmer and shine.

All asleep in lonely farm

deep during the hour of midnight.

The Moon travels it's silent path,

the snow shines white upon fir, pine and heart,

the snow shines white upon our roofs.

Only the Christmas Fairy wakes from the woods.

~*~

Standing there in grey at the barn's door,

grey against the white drift,

looking, as many winters before,

up towards the moon's disc,

looking to the forest, where pine and fir

draws around the farm it's shadowy girdle,

brooding, alas it seems of no avail,

over a peculiar riddle held in veils.

~*~

Brings his hand through beard and hair,

shakes his head and hood - - -

>>no, that riddle is too much to bear,

no, it can not be understood>> - - -

Chases, as he usually do, shortly

like searching thoughts away,

goes to arrange and peddle,

goes to attain but not to meddle.

~*~

Goes to provision-shed and tool-shed,

tries all locks on the doors - - -

the cows dream at the moon's lightspread

summerdreams inside the stalls;

oblivious of harness and whip and rein

Horsie in the stable too has a dream:

the crib, he leans over,

is filled with scenting clover; - - -

~*~

Goes to the fence for lamb and sheep,

sees, how they are asleep therein;

goes to the hens, where the cock's afeet

proud on his highest pin;

Rex upon kennel's straw is well,

awakes and slightly wags his tail,

Rex knows his fairy friend,

and that he is his best hairy friend.

~*~

*Santa's little helper runs to turn the next page

*Santa HO HO HO's and continues...

~*~

The Fairy finally lurks to see

the beloved gentry,

a long while, found had he

they hold his endeavours in glory;

children's chamber he then tip-toe

to see the sweet little ones he approach,

no-one must of that ill regard:

that is his greatest reward.

~*~

So he has seen them, father and son,

clean through many lines

slumber as children; but where from

do they come down through the skies?

Soon generation succeed to generation there,

bloomed, aged, went - - - but where?

The Riddle, that can not be

understood, then came back to me!

~*~

The Fairy wanders to the barn's loft:

there he has his home and hold

high up on the hay-loft in it's fragrance so soft,

near by the nest of the swallow;

now, alas, the swallow's dwelling lies empty,

but in the spring with leaf and flower she's likely

to come again to fill the void,

by the dear mate followed.

~*~

Then she always has much to twitter

about plenty a souvenir from the travels,

nothing however about the riddle,

that stirs in the fairy's marbles.

Through an opening in the barn's wall, down

on the old man's beard the moon it shines,

the streak it glimmers upon his beard,

the fairy he broods and it puzzles his head.

~*~

Quiet lies the woods and the whole country round,

life out there is frozen,

from the far and the stream's fall, sounds

alone the low silent rushing.

The Fairy listens and, half dreaming,

thinks he then hears time's streaming,

wonders, whereto it shall go,

wonders, where the fountain may flow.

~*~

Midwinternight's cold is hard,

the stars glimmer and shine.

All asleep in lonely farm

good until the first morninglight.

The Moon lowers it's silent path,

the snow shines white upon fir, pine and heart,

the snow shines white upon our roofs.

Only the Christmas Fairy wakes from the woods.

~*~

~*~*Written by Viktor Rydberg 1881.~*~

~*~Rendered by Lord Parzifal at Christmas Holidays 1996.~*~


~*~


TOMTEN.



Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.



Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.



Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.



För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta ---

»nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta» ---

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.



Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen ---

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; ---



Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.



Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.



Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick --- men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!



Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.



Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.



Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.



Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.



(Viktor Rydberg, 1914; urspr. 1881)

LPWJ 12/96
http://lordparzifal.blogspot.com/2008/12/christmas-fairy-tomten.html