Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Långt till gryningen

 

det är långt till gryningen
och människokören sjunger 
att de i första hand vill leva
i andra hand vara älskade
och i tredje hand dö

svärtan pressar sig mot glaset
fönstret bågnar av mörker

jag blundar för att slippa se
håller för mina öron
för att slippa höra klirret av skärvor
när människokören splittras
som kristaller på mitt golv

min oroliga kompassnål
darrar i rymdkölden


Fri vers av Måna N. Berger
Läst 265 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2009-01-25 01:52



Bookmark and Share

    Tea Alex
när människokören splittras
som kristaller på mitt golv


Fint!
2009-01-25

  Berit Robin Lagerholm VIP
En mycket fin stark text som planterar sig som skärvade kristaller när den följer med en.
2009-01-25

    Madeleine Ågren (Maduska)
Vackert skrivet om människans kamp.
2009-01-25

  Larz Gustafsson VIP
Så skör och bräcklig människan är.
När det gäller detta med döden har hon ju egentligen inget val.
2009-01-25

  Mr Lindemann VIP
Intressanta rader som inte är svärtade direkt av livets plågor, anser jag.

Det är inte en text som dväljer sig och frossar i det hemska, utan hopp. Utan den är mer konstaterande
2009-01-25

  Eva Langrath VIP
Smärta och ovisshet, en stark dikt du förmedlar, jag hör glasklirret
ända hit.

Eva
2009-01-25

  Johan Bergstjärna VIP
Ibland snurrar den där kompassnålen...
2009-01-25

  Elaine.S VIP
Det här känns som stillheten, och det som man hör i den....och det kan var nog så oroväckande när det är ett tag till gryning..
2009-01-25
  > Nästa text
< Föregående

Måna N. Berger
Måna N. Berger