Det var när stormen tog mitt hem jag famlade i blindo efter spaggetipinnar av husvirke
det var fukten och vind som lekte plockepinn med mitt liv

under ytan hatade jag och kände avsky
utåt försökte jag klämma fram ett leende

vi sitter ensamma i vinterkylans famn och tror ingen förstår
att det inte finns någon hjälp att tillgå

trösten må vara klen med där i mörkret tänds små ljus av alla oss som värmer fingrar små och letar efter hjärtats hem
först sticker värmen och fräser som en best i vårt inre

ensamheten och hopplösheten må vara total

släpper taget lite mer för att sedan åter gräva ner mig i ytterligare botemedel och ser ruinerna av mitt gamla liv

längtar tillbaka ibland, ser framåt och snickrar drömmar ibland

men vi är här nu
här är nuet av fängelse, frihet, hat, kärlek, mörker, ljus

doftar det ändå inte lite vår i vinterns piskande vind
finns ändå inte skrattet där någonstans i de salta tårarnas fall

vi bygger ett nätverk av stöttepelare
ur ruinerna bygger vi något starkare, något nytt
den nya tidens liv