En dag gick rådjurens konung upp på världens högsta berg. Berget var så högt så att det nästan tog i himlen. Och när rådjurens konung stod däruppe skrapade hans krona i den. Han kunde se stjärnorna lysa som små små lampor och man kunde se att dom lyste fastän det var ljusan dag. Rådjurens konung skrapade en stund med sin krona och rätt som det var hade han gjort ett litet hål i himlen, så han kunde hoppa upp dit.

Nu var det antingen så att rådjurens konung hade räknat ut det väldigt bra eller också hade han en väldig tur, för det råkade vara så att just ovanför varldens högsta berg, där bor Herren Gud. Och rådjurens konung han stod infor Herren Guds anlete och han blinkade lite med ögonen för han hade aldrig nånsin sett något liknande. Och Gud han tittade på rådjurens konung och undrade vad hade den här krabaten här att göra. Men han log lite hult emot honom och tänkte att det är väl bäst att se lite uppmuntrande ut så kanske jag får veta vad han har kommit i for ärende.

Rådjurens konung hade nog tänkt sig att han skulle få möta Herren Gud men han var inte riktigt beredd på vad han skulle säga så han drog till med Ers Majestät men så kom han att tänka på att det kanske behövdes någonting mera så han försökte med Ers Höga Majestät, Allra Högste.
Strunta i titlarna, sa Herren Gud. Jag vet vem du är och du vet vem jag är så nu vill jag höra ditt ärende.
Ja det är ju så, sa rådjurens konung, att vi rådjur har funnits länge här på jorden, men nu är det inte riktigt som förr.
Hur då då? sa Gud.
Ja det är det här med människorna, dom ändrar på så mycket. Dom bygger stora hus och har stora maskiner och dom gör saker som dundrar och, ja, det ar besvärligt med människoma, sa rådjurens konung.
Ja dom kanske skrämmer er, sa Herren Gud. Ja men det är inte bara det, sa rådjurens konung. Dom skjuter på oss med gevär och hemska saker och många av oss dör och blir uppätna.
Men har ni inte varit med om sånt förut? sa Herren Gud. Det finns ju rovdjur som är efter er, lodjur och vargar och sånt.
Ja, sa rådjurens konung, men på nåt vis har vi klarat oss i alla fall och nu är vi rädda för att vi inte ska klara oss.
Ja men har du tänkt på det här, sa Herren Gud, att om rovdjuren äter for många rådjur så får dom inget att äta och då blir det inte så många rovdjur. Så fastän dom har förökat sig så gott dom har kunnat så har ni förökat er så gott ni har kunnat och på något vis så finns ni kvar på jorden i alla fall.

Jamen, sa rådjurens konung, dom här människoma dom kan man ju inte lita på. Rätt som det är skulle dom kunna få för sig att utrota alla rådjur som flnns.

Ja det är inte omöjligt, sa Gud, men vet du vad, jag tror inte att dom egentligen kommer att göra det. Jag tror faktiskt att människoma tycker att det är bra att det finns rådjur. Märker dom att det börjar ta slut så kommer dom att sluta att jaga er.

Ja men, sa rådjurens konung, jag tycker det skuile kännas mera tillfredsställande om vi hade något att sätta emot, då skulle vi inte känna oss så utlämnade.
Hur då menar du? sa Gud,.
Ja till exempel, sa rådjurens konung, om du kunde lära oss allt det här som människorna kan, hur man tillverkar vapen och så där, då kanske vi skutle kunna skjuta tillbaka när människorna kommer och ska skjuta oss.
Och Gud han tänkte efter en stund hur det skulle se ut med en värld där människor och rådjur sköt på varann och så sa han: Hördu jag tycker inte det där är någon bra idé. För jag har redan så mycket problem med människor som skjuter på varann. För den ena människan tror att den är mäktigare än den andra och den andra tror likadant och så skjuter dom på varann och så går det åt en väldig massa människor.

Nu var det så att rådjurens konung hade egentligen kommit för att försöka övertala Gud att ge rådjuren vapen att skjuta på människorna med eller helt enkelt att göra rådjuren lika kloka som människorna. Men om det skulle innebära att det blev en förfarlig massa mera krig och skjutande och bomber och allt, då skulle det ju bli ännu värre än forut. Så rådjurens konung började tänka att det kanske inte var någon riktigt bra idé. Så han började nästan tycka att han skulle dra sig tillbaka och hoppa ner på världens högsta berg genom hålet i himlen som han hade gjort men han tänkte att han kanske inte skulle lämna Gud utan att prata igenom situationen så han sa – Jamen, om det nu inte går att göra rådjuren likadana som människorna, kan man inte göra människoma likadana som rådjuren i stället så att dom går och samlar mat i lugn och ro och slutar att göra så mycket buller och elände
Ja vet du vad, sa Gud, jag har funderat på det där. Och ett tag var jag faktiskt riktigt ängslig för hur det skulle gå. Och man vet ju inte, det kan hända att det blir ett stort elände och att människorna förstör alltihop. Men på nåt vis så tror jag att dom är inte bara ute för att göra bomber och gevär, det finns människor som är så kloka så dom försöker att ta hand om både djuren och naturen och sig själva också, så dom ska kunna överleva ett tag till på jorden. Så egentligen, sa Gud, så kan jag inte lova dig någon ändring med en gång, men jag ska bara saga att jag tror på att människorna kanske kommer att klara av det här och det är vad vi har att hoppas på.

Ja tack ska du ha då Gud, sa rådjurens konung och så hoppade han ner genom det lilla hålet i himlen och kom ner på toppen av världens högsta berg. Och därifrån tittade han ut över världen. Och han såg människornas städer, han såg hur det rök ur deras skorstenar. Han såg motorvägar där bilar ilade fram och tillbaka, han såg flygplan som flög i luften och långt bortifrån hörde han ljudet av bomber från ett krig. Och han tänkte att jag ska se mig om åt andra hållet. Och där gick rådjuren och betade lugnt och fridfullt.
Och han gick ner i rådjurens dal och började beta med de andra djuren.