Du ser upp på alla ansikten, ser alla leenden, hör alla skratten, tvingar fram ett leende och låtsas att du är en del av det.

Du lever i en värld, där du är i centrum, den enda människan som verkligen känner dig, den enda människan som vet hur det är att vara du.

Oavsett hur många som du omringar dig med, så är du fortfarande ensam. När alla går där så är det bara du kvar, en falsk trygghet om man uttrycker det så.

Så många människor runt omkring, de finns överallt, men ändå så står du där, själv, ensam.

Så mycket smärta, så många utmaningar, så mycket ondska och grymhet som finns i livet som du måste gå igenom, ensam.

Du sitter i din värld, tittar ner och ser dig själv, den människan du sett sen den dagen du kom till jorden, den människan som alltid kommer finnas där.

Du tror du är ensam, att du är den enda, den där utomstående, den som fejkar ett leende, den som går ensam.

Men sanningen är, att vi alla är ensamma.
Vi lever alla med oss själva, ingen annan.

Människor finns alltid runt omkring, du delar ditt liv med dem, du skrattar med dem, du gråter med dem, men det kommer alltid att vara ditt liv, dina känslor, du.

Ingen är någonsin ensam över att vara ensam. Över att vara den enda.
Hur många har inte tänkt "Tänk om de ändå visste...", "Varför är jag så annorlunda? Varför kan jag inte vara som de andra?".

Men hur ska vi veta det? När vi tror att vi är ensamma, rädda att berätta, när sanningen är den motsatta.

Det är du som har makten i ditt liv, du och ingen annan. Det är bara du som kan bestämma över ditt liv, och bara du som kan ändra det, de andra kan inget förutom påverka.

Alla är ensamma, men ingen är ensam om det.