jag längtar tills kvällen
då jag får höra din röst
du skänker mig i mörkret
en alldeles nödvändig tröst

du går vid min sida
på vägens grova grus
jag hör din röst klar
och tydlig trots allt brus

jag ser dina ögon
dina blodröda läppar
och stegen så tyngda
allt lättare stäppar

vi har våra bördor
lastade i av ek gjorda ok
med fasor, svek och tvivel
och allt annat övrigt tok

du stannar tätt intill mig
tar försiktigt min hand
kom mitt hjärta, vi springer
vägen är nu gjord av sand

vi springer och vi springer
så fort vi nånsin kan
ty ett plus ett är noll i bördor
tänk att just vi fann varann

utmattade vi ligger
tillsammans i sanden
då ritar du ett hjärta
med fingret i handen

i kärlek jag ställer mig
ståtlig på knä
och alla kan ni fatta
vad jag menade med dä

ty kärleken är evig
ingen annan kan förstå
att det är med dig jag vill vandra
eller här på grusvägen gå