om inga händer sträcktes ut
att bromsa fallet
hur djup var inte klyftan då
hur svart och kall

om inga vänner stod vid randen
och slöt mig i sin famn
då föll jag
föll och föll i evighet

för ensam har jag inte styrkan
att stå emot
när dragningskraften
blir mig övermäktig

jag behöver och jag vill behövas
bli berörd och röra vid
i ödmjukhet
i enkel mänsklighet