Är det såhär det känns, att vara mellan två världar menar jag?
Tryggheten finns, men allt omkring saknas. Allt är så inrutat , så förbestämt. Det är inte alls så jag vill ha det.
Jag vill vakna upp med en kyss på min kind, ett snällt ord, uppleva annorlunda och underbara saker.
Dessa rader ska vara olästa, boken ska vara tom. Jag vill skriva den själv, hitta anledningar till att varje sida ska fyllas.
Jag vill skratta, jag vill gråta, jag vill bli omhållen, bli förstådd i det jag berättar, jag vill att någon ska verkligen se mig för den jag är.
J
ag vill inte att någon ska bestämma över mig, men de känns så hela tiden.
Ska man bara sluta leva , eller rättare sagt, " rätta sig efter andras behov?. För mig är det att sluta leva. Man ska tillsammans kompromissa, dela meningar, tycka olika, men ALDRIG trampa på någon.
Ska man gråta bakom stängda dörrar för att ingen orkar knacka på ? Ska man dagligen sköta sysslor, som egentligen kan vänta för att det finns viktigare saker att göra?.
Rutor överallt, spår, mönster....kalla det vad som helst.
Men visst , man behöver inte leva så, man kan ta egna beslut. Och ibland kankse man måste våga ta det beslutet för att överleva själv.
Lev med varandra, istället för att ta varandras beslut.
Vad är kärlek nu förtiden?
Och ja, jag tror att det finns äkta kärlek, men den är svår att hitta.
Ska man våga ta den när den kommer?