– Jag har ett barn... snälla kan du hjälpa det? Jag vill inte att barnet ska råka illa ut, jag står inte ut med tanken på att mitt barn mår dåligt. Jag vet att han gör det, men jag vill inte. Jag kan inte göra något åt det, om jag bara hade kraft. Jag har bara viljan, klarar den att leda mig? Den är stark, men vad mer kan jag göra? Jag är ensam och jag kommer nog alltid att vara det. Jag är dömd till livstids fängelse. Varför?
–
– Det vet jag knappt själv. Jag minns inte vad som hände den kvällen, jag var påverkad. Det måste jag ha varit, annars så hade jag kommit ihåg. Jag vet att jag mördade någon, men jag vet inte vem. Det måste ha varit hemskt, för människans familj. De borde hata mig. Jag ångrar det så, varför gjorde jag det?
–
– Om jag bara kunde komma ihåg. Min son blev tagen, jag vet inte vart. Kanske någon fosterfamilj, för att få starta upp ett nytt liv. Han måste skämmas för mig, sin fängslade mor. Jag vill att någon hjälper honom, jag vill att han ska må bra. Är de snälla mot honom? Slår de honom? Vad händer med honom? Hur mår han?
–
– Jag vill så gärna veta. Veta hur mitt eget barn mår. Det känns så självklart. Jag vill kunna gå hand i hand med honom till hans skola. Krama om honom och ta farväl. Se honom springandes hem, hjälpa honom med läxorna. Shoppa kläder och leksaker med honom. Jag gör vad som helst, bara jag får tillbaka min son. Snälla, jag ber. Kan ingen lyssna, jag vill bara höras. Jag vill berätta, jag vill rädda. Min son! Han är där ute, i verkligheten. Han är ensam, han känner sig ensam. Jag är hans mor. Jag älskar honom, älskar han mig? Jag vill ju så gärna veta... Snälla berätta för mig, berätta! Är jag ingen god människa? Är jag ond?
–
– Förtjänar jag inte min egen son. Nej, det är såklart. Jag är inte värd honom. Han är värd någon bättre än mig. Han förtjänar något bättre, han måste få ett bättre liv. Jag kunde inte ens försörja honom innan jag togs in här. Jag kunde inte älska honom. Jag kunde inte vara hans mor. Jag gick på droger, jag var alkoholist. Jag skrek åt honom, jag slog honom. Men jag grät alltid, jag grät när jag förstod vad jag hade gjort. Han rymde, flera gånger om. Han klarade inte av skolan. Skolkade. Han var sällan hemma, han var rädd för mig. Rädd för sin egen mor! Jag kan bara inte förstå vad jag har gjort. Jag kan inte fatta att det är sant. Hur klarar jag av att leva med detta? Det sårar mig, det tömmer mitt hjärta. Varför? Varför gjorde jag såhär?
–
– Jag är inte värd att sitta i fängelset, jag är inte värd det! Jag borde plågas, plågas till döds. Jag har gjort det värsta man kan göra. Plåga sin egen son. Slå sin egen son. Skrika åt sin egen son. Och tycka synd om sig själv... Varför gör jag det?
–
– Jag ska tycka synd om alla som känner mig, inte nig själv! Jag vill ju så gärna.. att min son ska komma tillbaka till mig. Jag minns en dag när jag och min son cyklade ner till floden. Vi badade med kläderna på... Vi skrattade och busade, som småbarn. Jag minns det så väl. Det var så vackert väder den dagen, som om det var något speciellt med den. Det var en speciell dag. Jag hade aldrig vart med om en sådan vacker dag. Berodde det kanske på att jag låg bakfull eller halvdöd i sängen hela dagen?
–
– Jag skulle vilja göra om det, jag skulle vilja börja om från början. Uppfostra min son på nytt. Åter igen se när han tar sitt första andetag, sitt första steg. När han lär sig gå på toaletten, när han för första gången kramar en tjej. Det är minnen som en mor aldrig vill glömma. Det är minnen som aldrig glöms. Det är minnen som man vill uppleva igen. Jag vill inte att han ska leva med sin mor i tankarna. Inte minnen som när jag slog honom första gången, kastade en porslinstallrik på honom, när jag drack mig full och tog med honom ut på stan för att festa. Jag vet inte allt jag har gjort. Det finns värre upplevelser som jag har utsatt honom för. Men jag glömmer aldrig den dagen då jag gav honom heroin. Varför gjorde jag det? Vad är jag för en slags morsa?
–
– Han åkte inte dit på det, jävligt tur det. Jag utsatte min son för fara. Jag utsatte min son för sådant man aldrig någonsin ska utsätta någon för. Inte ens en mördare, inte ens någon som har gjort något riktigt dumt. Inte ens mig! Vad jag nu vill att du skall göra är att leta reda på min son. Ta hand om min son. Älska min son. Gör honom glad, och få honom att glömma att han har en mor som sitter i fängelset. Han måste glömma. Adoptera honom, börja om på nytt. Få honom att glömma det förflutna. Få honom att se fram emot framtiden. Han måste ha stora och mäktiga mål. Mål som han kommer att drömma om. Han måste ha en dröm, en dröm som ska uppfyllas. Jag kan inte komma tillbaka i hans liv efter allt som jag har gjort. Jag kan inte komma tillbaka och tro att gjort är ogjort, för det är det inte och kommer aldrig att bli. Jag kan inte göra något. Jag måste hålla mig undan, jag kan inte förlåta honom. Det är alldeles försent för det nu, jag har gjort för mycket. Jag skulle ha blivit straffad för detta mycket tidigare, så att jag hade kunnat gottgöra honom. Förlåta honom. Föresten, jag önskar inte alls att jag skulle ha blivit straffad tidigare... jag önskar att ingenting av detta alls hade hänt! Ingenting! Men vad kan jag göra?
–
– Jag sitter här inne, och har inte ens möjlighet att ta livet av mig. Är det bra eller dåligt? Inte vet jag. Jag vill bara bort härifrån, men ändå inte. Innan jag far iväg så vill jag veta att min son har det bra och att han kommer att skötas om... skötas om av en riktig och en bra mor. Inte en mor som mig... han ska växa upp, skaffa familj och vara lycklig! En son utan mor är ingen son, en mor utan en son är ingen mor. Jag tar det straffet för att hjälpa min son. Han är värd mer än mig. Han är inte min son längre. Han är inte min son! Hör ni? Han är inte min son... längre.