1
Jag Lovar
© Ove Aronsson
Det blå ansiktet var färgat av blåbär och i den vänstra
handen stack en träbit fram. En träbit som han hade
försökt forma till en kanot med en morakniv som han
fått låna av sin gamle farfar med förbehåll att vara
försiktig.
Knut satt uppkrupen på en klipphäll ganska långt upp
på berget. Julisolen lyste svagt genom diset på himlen
och vinden kylde hans bara hud. Knut hade inga kläder
på sig förutom ett par minimala badbyxor som han i
hastigheten fått på sig när han gråtande sprungit iväg.
I tre timmar hade han suttit uppkrupen på berget med
fötterna dinglande över kanten. Det stupade brant
nedåt och det var minst tio meter ner till nästa hårda
klipphäll. Utsikten var den bästa tänkbara. Bortom
granskogen kunde man se de böljande sädesfälten som
sträckte sig ända till kyrkan några kilometer bort.
Tårarna hade slutat rinna men lämnat efter sig två
ränder i blåbärskletet. Knut formade ena änden av
2
träbiten till något som liknade fören på en kanot. Eller
var det aktern? Det kunde han bestämma sedan. För
och akter var ju lika, eller … det fick han ta reda på
sedan när han kom hem. Om han kom hem. När han
sprang iväg hade han ju bestämt att han aldrig mer
skulle komma hem … Men farfars kniv! Den måste
han ju lämna tillbaka. Det hade han lovat och då måste
man. Eller? Dessutom hade han lovat sig själv att inte
komma hem mer och det var ju också ett löfte. Nu blev
det svårt.
Hade det inte varit för att lillasyster blivit allergisk
”nedrans lillasyster” så hade han fått sin hundvalp.
Dom hade ju också lovat. Mamma och pappa hade
faktiskt lovat. Knut kände lite irriterat hur tårarna
började komma tillbaka igen. Han var ju elva år. Man
skall väl inte gråta när man är elva år. Men det gick
inte att hejda gråten. Han hulkade och grät. Hela
världen var ju emot honom? Varför skulle alla vara
emot just honom?
Knut lade ifrån sig kniven och träbiten. Han snöt sig i
näven på samma sätt han sett farfar göra och sedan
skaka av handen. Men från knuts hand lossnade
ingenting. Allt snoret hängde kvar och han fick torka
3
av handen på en grästuva bredvid sig. Inte heller detta
lyckades han med. Kunde man känna sig mer eländig.
– Knut! Knut!
Han hörde lillasyster ropa.
– Knut! Knut!
Lillasysters rop kom allt närmare. Hon fick inte hitta
honom nu. Inte nu när han kände sig så här eländig.
Han var ju storebror och lillasyster var ju bara åtta år.
Hon fick inte se honom gråta.
– Knut! Knut! Kom fram jag vill berätta vad läkaren i
stan sa.
Knut drog upp benen på klippan. Han lade sig på
mage med ansiktet bakom en grästuva som växte
precis vid stupets kant och spejade genom gräset. Det
första han såg var en snorloska som hängde i ett
grässtrå. Det äcklade honom lite. Sedan fick han syn på
lillasyster som kom gående på hällen nedanför. Hon
tittade upp mot bergsidan men han visste att hon inte
kunde se honom.
– Knut! Knut! Jag vet du är där uppe där vi absolut
inte får vara, men stanna där. Jag kommer upp.
4
Knut blev alldeles kall i hela kroppen. Hon fick inte
komma upp. Hon skulle inte klara klättringen. Hon
kunde ramla och slå sig fördärvad. Slå i huvudet och
dö. Med ens kände han hur mycket han tyckte om sin
lillasyster. Det fick inte hända henne något. Många
tankar for genom Kuts huvud. Hur rädd han varit när
lillasyster opererat bort blindtarmen för ett par år
sedan. Och vad var det mamma hade sagt precis innan
han sprang hemifrån? Att om de köpte hundvalpen så
skulle lillasyster bli tvungen att flytta för att inte dö av
en allergichock … Vad hade han tänkt på när han
sprang iväg?
Knut tittade ner och såg hur lillasyster började
förbereda sig för att klättra upp, men han behövde lite
mer tid innan han mötte lillasyster. Han ropade nedåt
utan att visa sig.
– Stanna där så kommer jag ner.
– Va! Är du där uppe? Vi har ju lovat att inte gå upp
dit ensamma. Skynda dig ner. Jag har med mig en påse
kanelsnäckor som vi kan dela.
Det klack till i bröstet på Knut. Där var det igen -
”lovat”. Visst hade han lovat. Men mamma och pappa
hade också lovat. Han hade lovat för att slippa tjatet
och mamma och pappa hade lovat på riktigt. Men det
var klart … då hade dom ju inte vetat att lillasyster var
allergisk. Knut gick bort till en liten vattensamling och
5
tvättade ansiktet. Inte för att det blev renare, men det
suddade nog bort gråtränderna.
På vägen ner kom han att tänka på att han lovat sig
själv att aldrig komma hem mer. Men redan nu förstod
han att han inte skulle klara att aldrig träffa lillasyster
mer. Han saknade henne redan fastän hon bara varit i
stan i två dagar. Och hur skulle mamma och pappa
klara sig utan honom? Det var klart … ibland så kändes
det jobbigt med en lillasyster. När dom inte kom
överens eller när han hade kompisar hemma och hon
jämnt ville vara med.
Nu var han nere på den nedre klippan. Lillasyster
sprang fram och slog armarna om honom. Knut blev
alldeles varm i kroppen.
– Skall vi sätta oss och äta upp kanelsnäckorna nu?
Fast … Lillasyster tittade begrundande på Knut, du
behöver nog tvätta ansiktet.
– Ja! Ja vet, vi går hem så jag kan göra det. Sedan tar
vi med oss saft till mitt rum och så får du berätta vad
ni gjorde i stan och vad doktorn sa. Men lova att inte
berätta att jag var uppe på klippan.
– Jag lovar.
Så gick dom tysta hemåt.
Knut stannade helt plötsligt.
6
– Vänta!
Lillasyster tittade frågande på honom.
– Det där jag sa om att lova att inte berätta om mig
och klippan … Jag vill inte att du lovar mig det. Du får
göra som du vill men du skall inte lova.
Lillasyster tittade än en gång frågande på Knut.
– OK, jag lovar väl inte då. Men jag berättar i alla fall
inte!
De båda syskonen började återigen gå hemåt och för
Knut hade ordet ”lova” fått en helt ny innerbörd.