En kall vindpust blåste genom mitt hår. Kyrkogården låg mörk och öde. Jag mindes inte varför jag hade bestämt mig för att besöka mina föräldrars grav mitt i natten. Nu ångrade jag mig. Varför gjorde jag här?

Min digitala armbandsklocka visade tiden 00:00. Midnatt. Kanske skulle jag vända om. Men nu när du ändå är här, är det väl ingen idé att bara dra hem igen, sa en röst i mitt huvud. Jag öppnade med darrande händer grinden till kyrkogården. Det var så mörkt att jag knappt såg någonting. Jag lyssnade uppmärksamt medan jag långsamt gick över grusgången. Allt var spöklikt tyst. Ljudet av gruskornen som skrapades mot varandra, när mina kängor trampade på de var det enda som hördes. Allra längst bort i hörnet, vid sidan av kyrkan, låg mina föräldrars grav. Hade de varit tvungna att ha den längst bort?, tänkte jag bittert.

Höstnatten var bitande kall. Jag huttrade. Försiktigt satte jag mig ner på huk vid familjegraven. Jag fingrade på buketten av vitsippor som jag plockat, samtidigt som jag kisande betraktade den massiva gravstenen genom mörkret. Vi kommer aldrig att glömma er, stod inristat längst ner. Ovanpå jorden låg en röd ros. Den var varken vissen eller täckt av jordsmulor. Någon hade varit här nyligen. Antagligen min syster. Hon var här ofta. Jag kände ett sting av dåligt samvete, det var sällan jag kom hit. Fast vad spelade det för roll egentligen. De var döda. Det var allt för länge sedan de omkom. Jag fällde inga tårar när jag tänkte på de längre. Min sorg hade övergått till nedstämdhet. Och ångest. Om jag ändå jag hade spenderat mer tid med familjen då de levde. Inte för än efteråt hade jag insett hur mycket de verkligen betydde för mig. Med en suck la jag ner buketten vid sidan om rosen. Förlåt... Sedan reste jag mig upp för att gå, men stannade upp när jag hörde en hes, tonlös röst viska:
”Du kom i alla fall.”
Jag stod som fastfrusen. Stel av rädsla. Den till synes öde kyrkogården låg inte tom. Jag var inte längre ensam. Någon stod på översta trappsteget in till kyrkan.

Sakta slog jag upp ögonen och drog av mig täcket. Fönstret stod öppet och jag kunde känna den kalla nattluften inne i rummet. De vita gardinerna fladdrade. Jag reste mig upp och stängde fönstret. Hade vinden blåst upp det? Jag var för trött för att bry mig. Utan att fundera vidare på saken föll jag i sömn igen. Den natten hade jag haft en högst ovanlig dröm. Fast den hade känts så verklig.

Åter igen kände jag den kalla nattluften. Åter igen gick jag upp för att stänga fönstret. Den här gången gick det inte. Det satt någon på fönsterkarmen. Jag drog häftigt efter andan.
”Mamma”, viskade jag.
Hon var besviken på mig. Det kunde jag se, och jag var inte särskilt förvånad. Visst var jag förvånad, för att inte säga chockad, över att få se min döda mamma igen. Fast jag kunde förstå varför hon var så besviken. Jag hade glömt bort henne… Gardinerna fladdrade långsamt. Hon bara skakade på huvudet, och vände sig om på fönsterbrädan., precis som om hon tänkte hoppa.
”Vänta…”, viskade jag.
Jag sträckte ut min hand, men hon var redan borta.

En kall vindpust blåste genom mitt hår. Kyrkogården låg mörk och öde. Jag mindes inte varför jag hade bestämt mig för att besöka mina föräldrars grav mitt i natten...