Det är ingen som förstår varför jag är dyster.
Ingen känner sympati för den sorg jag bär på
och jag kan inte klandra dem.

Jag borde vara glad och njuta av sommarvärmen,
men all lycka är som bortblåst. Inombords är jag alldeles tom.

Solen skiner fast i min värld är allt mörkt.
Det är svart som den mörkaste natten.

Solskenet vill leta sig in i mitt sinne.
Jag släpper dock inte in det.

Utomhus får det vara ljust,
för jag kan inte hindra solen från att skina.

Däremot kan inte solstrålarna nå mitt hjärta.
Höstdunklet är kvar inom mig, trots att årstiden har passerat.