i döskallegrottan
där bor
Fantomen har jag hört

kanske han och Guran
kelsjukt tröstar varandra
i det varma djungelmörkret

när regnet faller tungt utanför
vad vet jag..

men för mig är Fantom

den själsliga
och totalt kroppsliga avsaknaden
efter hela Ditt väsen

det är som att din röst
ständigt spelas upp i mitt huvud
likt en cd på repeat

det är som den påtagliga smärta
min sargade kropp känner
när du inte är här
obevekligt vattentätt intill mig

som den del av mig Du är..

det är som en avhuggen kroppsdel
min saknad efter dig

min kropp glömmer aldrig hur Du känns
så när du nu fattas mig
gör det så ont, så ont

det ilar domnar smärtar 
i varenda avhuggen nervände

det är en plåga likställt med tortyr


men återseendet
är det jag livnär mig på

för varje gång vi ses
transplanteras vi samman igen
då fylls våra kroppar med blod, med Liv
med en mening ett syfte

och vi blir åter hela
i vårt egna lustfyllda grottmörker

till rytmen av ett tungt, mäktigt regn..