du bara var en sån
som gick upp innan klockan väckt
gäspa, gnugga ögonen, gny och försöka somna om

men du var tyst
och rummet var alltid släckt
på golvet låg blyertspennor
mellan sotiga a4-block
och
soliga persiennstreck tecknandes värme i raderna på ditt frusna
regnkalla golv
som talade om för mig hur mycket jag inte fick vara där
och i smyg försökte locka mig bort

jag gillade att du inte
ville att jag skulle vakna
så jag kunde smyga
med att lyssna
ligga kvar ensam
och sakna
dina virtuosfingrar med de svarta nagelbanden
kittlandes i min midja
som att den vore ett piano
jag
dom bleka sköra
med mina mörknade hemligheter i upphöjda iss
och du
dess färgare

*


jag släppte ut håret
det var fortfarande blött och luktade mandelsött
två timmar kvar till tåget
och du trippade mjukt med tårna
tvättade dom lena
i daggen och kyliga gräsdropparna

över järnvägen sprang grannens katt
jag minns hur du sa till mig
att liljevita bensköra fått fnatt
att hon blivit galen
när hon hört
vad du gjort
har du förstört
allt vi byggt upp?!

liksom slängt in i rappväggen
en porslinsvas i kras
sett som spruckna och veckade bilder genom turkosmarmorerat tavelglas
sjutton dagar efter
sagan om ert glittrande två årskalas
med slutet splittrat, bläddrat på olika håll
i olika moll
tick tack-ur
med visare
stannad på noll
puttad
blundande
bedjande
bollande
på kanten till vad
som
visslade
i dur
en gång
och kommer med tunna pustar genom luften ibland

tro inte att jag inte såg på dig
hur hon doftade jämt

att hennes alla tusen parfymer blivit sommarregnet
du var tvungen att försöka sluta lukta på
ögonen grät lite och skorna läckte
jag var rädd för att säga fel så jag sa inget alls
men du väntade med mig
värmde, vinkade, vände dig
och gick iväg


*


tänker du på mig?
jag vet att du ligger bredvid henne och klockan är fyranollsex
förmodligen stirrar du in i taksprickan jag vet finns där
sett genom fönstret
manande
snökalla
marsnätter utan vantar
och funderar på att sticka
lämna liljevita bensköra för att inte ens rensa askkoppen och pussa hejdå
för att inte ens ta hennes hand eller föra näsan genom hennes hår
inte ens titta
eller ångra minsta lilla steg
kanske ta med mobiltelefonen
och hata dig själv lite till
för hur mycket du än beskyllt henne genom alla dar
avslöjas det ändå
blottas på glänt bakom skira doror
att den darrande hjälplösa fegaste kloklösta
till slut kommer att kuras i bara dig
och alltid ligga kvar


men du väntade
och var vaken med mig
du var här
så jag inte behövde gå och lägga mig


*

liljevita bensköra kommer vakna upp åtta eller nåt
och undra varför hennes händer är alldeles tomma på
varmnacke
nackvärme
purpurläppar
tre födelsemärken på vardera skuldra
dig
gråta lite över sitt franska snobbalkongräcke
liksom hulka fram slem, salt och lite vatten som i
var är du?
och
kom tillbaka, jag faller ju isär här utan dig
i mig

det gör du inte
det gör du aldrig
för det vet jag
det vet faktiskt jag
man lär sig efter ett tag