Agh..
Vill skrika så alla hör!!
Så arg på mig själv,
så besviken...
Att mina tankar,
drömmar och hopp kretsar kring dig!
Så dum,det är vad jag är.
Så kär,det med.

Precis som kärleken blåst bort alla fungerande hjärnceller.

Du finns inte för mig,
men jag finns kvar för dig...

Du längtar inte,
men det gör jag...

Känner av din närvaro,
när du finns i min närhet,
men ändå inte med mig...
Du finns där nära,men så oåtkomlig...

Jag undrar vad för mening hade allt det här,
har alltid trott på att allt har sin mening,
man får alltid ut nåt av alla situationen...

Men denna,känns hopplös...
Vad finns där för mig av detta?

Hatar mig själv just nu,
för den jag är,
för känslorna som finns innom mig.
Det enda jag älskar hos mig själv är
den söta fasaden,
den som svarar mig i spegeln,
den som alla andra beundrar.
Men innombords är jag splittrad,
upp och ner,krossad och innehållslös.


Iskall,grym och ond vill jag vara.
Men nej,förvirrad,dum och olyckligt kär
det är vad jag är idag...

Du starka som strider ensam,det är ditt namn.