Rullgardinen åkte upp
jag
givakt som en plötslig
strimma ljus
en blankpolerad sjö
ögon doppade i svart silver
med menande blick:
"John, din styrka är latent"
tilltalade mig sen fel
Joel
Josef
David
borde anat oråd
redan då
torsons skugga
när den slickade lavetten
Ben
grenslade det vindpinade i mig
ändå skakade jag
som den tandlöse inför framtiden
den som nu aldrig kommer få lov
att sluka året
med våren på ständig frammarsch
Inuti spåkulan där
snöflingor gått i ide
är jag besudlad och vissen
som snöglopp i augustisolen
jag är den som
fick en rejäl känga
ljus
men bröts itu
när jag doppat mig
i flottighetens efterdyningar
Hukar mig
inte längre för att se
stryker bara
med en sträv handflata
ärrat ansikte
till oigenkännlighet
inuti
fanns allt och inget
när jag väl trädde in
min styrka
drogs
i grönt sot
som stinna burkar
i släptåg efter brudmarschen
*
Hennes andedräkt
speglade
ringar på vattnet
gömda i en vrå av lättnad
ett förtvivlat barn
som förvanskade henne
till bara groteska anletsdrag
Jag drog handen
genom hennes hår
som yrt i åtskilliga vindar
från fjärden,
vidrörde varsamt
glasvalvet med floretten
luften gick ur mig
in i ett nytt
och besynnerligt aggregationstillstånd
en färgsprakad
hinna
som nu blev till fast
låg vakande över mig och
näckrosorna när vi
drogs bort
mot fallet där allt mynnar ut
men längst med mina ådror rinner dessa älvar
ständigt