Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett färgsprakat spektra av gråhet


Rullgardinen åkte upp

jag
givakt som en plötslig
strimma ljus
en blankpolerad sjö

ögon doppade i svart silver

med menande blick:
"John, din styrka är latent"
tilltalade mig sen fel



Joel
Josef
David



borde anat oråd
redan då


                                        torsons skugga
                                        när den slickade lavetten

 

 

Ben
grenslade det vindpinade i mig
ändå skakade jag
som den tandlöse inför framtiden

den som nu aldrig kommer få lov

att sluka året
med våren på ständig frammarsch

 

 

 

Inuti spåkulan där
snöflingor gått i ide
är jag besudlad och vissen
som snöglopp i augustisolen
jag är den som

fick en rejäl känga
ljus
men bröts itu
när jag doppat mig
i flottighetens efterdyningar

 

 

 

 

Hukar mig
inte längre för att se
stryker bara
med en sträv handflata
ärrat ansikte
till oigenkännlighet
inuti

fanns allt och inget
när jag väl trädde in

min styrka
drogs
i grönt sot
som stinna burkar
i släptåg efter brudmarschen

 

 

*

 

 

Hennes andedräkt
speglade
ringar på vattnet

gömda i en vrå av lättnad
ett förtvivlat barn
som förvanskade henne
till bara groteska anletsdrag


Jag drog handen
genom hennes hår
som yrt i åtskilliga vindar
från fjärden,
vidrörde varsamt
glasvalvet med floretten
luften gick ur mig
in i ett nytt
och besynnerligt aggregationstillstånd

en färgsprakad
hinna
som nu blev till fast
låg vakande över mig och
näckrosorna när vi
drogs bort
mot fallet där allt mynnar ut

men längst med mina ådror rinner dessa älvar
ständigt

 

 




Fri vers av John William
Läst 360 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2009-02-15 20:57



Bookmark and Share


    Calin
Herre jävlar så in i helvete bra(ursäkta äter igen mitt grova spåk) men det är till för att ge tyngd åt det som jag känner när jag läser och då har jag censurerat mig bra mycket.:)
2009-02-15
  > Nästa text
< Föregående

John William
John William

Mina favoriter
Manuskript brinner inte