Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Den nakna kylan (om Leviaten och lyckan)

 

Vad är du bestående av?
Kött och lustar?

eller slamsorna av hjärtat
på krucifixen?

 

 

 

 

I nyvuxet, grönt gräs

        revor i kjoltyget

 

och runt: doften av dagg
       brottas med knotten.

 


Är det ni
i ständig groll?

Och jag,
vad är jag?

om inte blott en dagens vapendragare

 

och skogarna vet
när rustningar tas på.

 

 

 

 

Och revoulutionen kom
den var sexigare än någonsin

bladlössen kröp fram ur jorden.

 


Vi väntade långt om länge
ute på Gustav Adolfs torg

med banderoll och plakat

"Upp till kamp!"

och stuvade sedan in dem i kappsäckar.

 

Någon sa:

"Kriget har sitt anskrämliga ansikte"


och vi sydde genast ihop det med imman
från emaljögat.

 

 

 

 

 

 

En väldig vas gråter vittrade stålblad

blomman står bredvid dövstum
lamslagen av den nakna kylan

och skuggan av halshud

 


varje steg åt sidan hindrar oss,
går till himlen

    men vi kan aldrig veta.

 

 

 

 

Något säger mig att även du,
Leviaten,
stod i fronten av alla led

                  Vore det inte!

                                        för sekreten du infiltrerade

 

Vore det inte för själva friktionen!

 

                                   Vore det inte!

för rivningskåkarnas
skyhöga kaserna olycka


föll de mot regnet som
                                   det nu faller hårt

                    mot oss?

 

 

 

Jag antar åtminstone jag fann svårigheten mellan
alla skrivna rader;

 

är det inte kanske för gravfälten


på vid gavel


vi unisont klappar våra klövar dovt?

 

Är det där man kan räkna med synnerv
och förnimma helighetens kreatur utan din korrektur?

 

 

 

 

 

 

Numera
släcker jag lampetterna
med kistlockets bälg

innan jag träder in i märg och skallben

flämtar jag till: någon måste göra det.

 

Och det är omåttligt svårt

att där piraterna inte själ ängslan,

lyckas uppbåda kraft under kranarna
och hamnstadens förflutna

spolades ner.

 

 

I samma stund
man repade hennes mod

 

föll en resevoar

med timjan från orienten
- gatloppen över taskigt anlagd kullersten

 

Minnet sviker!

men några skrivna rader
som än fattar grepp om ärvda plastfjädrar:

 

En gång simmade jag ner
                                        till botten av en lagun.
Jag kunde nudda

vid dig
där du var fridlyst.


Alla solstrålar bröt enkelt
vattenytans

porslintäcke.                           På väg ner i djupet


                       hävde jag mig
med hjälp av korallerna

- som man inte fick röra.

 




Fri vers av John William
Läst 607 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2009-03-23 04:24



Bookmark and Share


  Ms Lovecraft
Slamsorna, helt klart.
2009-03-26

  Inkarasilas
Det ekar ord i mina händer när jag läser. Oantastbar. Du skriver någon som det. Framförallt det gamla som flockas i det nya språket- att du har något att berätta i dina dikter som får mig att återvända. Det är viktigt, det vädjar låter och vrider sig under. Exploatering av jord hud och värld. Hyreskoncerners ensliga solitud och längtan. Mycket ung och väldigt medveten. Vad nu det har med saken att göra. Men det är väl så. Finns inte många stjärnor här eller där uppe. Du är en. Självlysande.
2009-03-23

  Anna Frölander
känns som en blandning av lössläppta rader och mer genomtänkta delar.. jag kan förstås ha fel, men det är min spontana tanke. men jag gillar det här, det känns levande, pulserande, att det du berättar är en sanning, en säker ton, utan att för den delen ge en samlad bild, här finns flera spår och jag uppskattar det. rader som jag fastnade särskilt för och vill plocka ut är dessa:

"Någon sa:

"Kriget har sitt anskrämliga ansikte"


och vi sydde genast ihop det med imman
från emaljögat."
2009-03-23

  wayward - taiga
själv tycker jag du skriver högintressant, dig ska jag ta mig tid att läsa nån dag, fast just nu är det lite tjorvigt. låt mig återkomma j.w.
2009-03-23

  lyckeli
"jag kunde nudda vid dig
där du var fridlyst"

ja, jösses
du målar skapligt tydliga bilder
här

utan krångel
eller förresten

lite lagom krångligt

( inte så förtjust i
Den nakna kylan, känns
som man läst det en gång
för mycket )

annars-gillar, gillar
2009-03-23

  Stefan Höglund
Bra jobbat. En stor dikt skall kännas tid-lös det gör denna. Kan ha skrivits för 60 eller 30 år sedan.
2009-03-23

  Bjarne Nordbö
Hoppsan vad hände här. Det finns så här vid första läsning en ungdomlig friskhet i detta alster. Jag känner mig förflyttad till till tid då jag var yngre. Kan inte peka på vad. Vad jag däremot vet är att detta var nattens mest givande läsning. Jag sparar den. Snyggt jobbat. Verkligen.
2009-03-23
  > Nästa text
< Föregående

John William
John William

Mina favoriter
Manuskript brinner inte