Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Skymningsgjutaren från Heliopolis

 

jag är all världens naturlyrik
komprimerad till en enda kubformad lilja
med vassa kanter av asymmetriskt
smide och hårt dragna kritlinjer i
djupet av ett landskapsporträtt
föreställande törnbuskar
med trubbiga taggar

jag är utrotningshotad, exploaterad
jag arrenderar all mark jag beträder
där tiljor gömts i snåriga stigar
och jag erövrar just ingenting

jag slår följe med de osaliga och
hånler i samförstånd åt storgods-
ägarnas sardoniska tarvligheter
och sätter sen deras mörker på
piedestaler med kättingar av
arbetarklassnävar och en likblek
Antoinette i handen på dolkens klinga

jag är i lönndom bigotternas pacemaker
och drar illmarigt elledningarna i
blodbefläckad sand och med deras
fotspår lockar jag vinden att ge sig
hän och ger mig själv i kast med att
parodiera det melodram mitt ögas
djup alltid hungrat efter

ridåerna är av svart läder i de
rökiga spellokaler som tillhör
den lille när han klättrar på
väggarna till sin kuvös och han
vilar huvudet mot min livmoder
i ett spektakulärt surrealistiskt
spektakel, med lungor av sot har
jag bolmande lyckats ställa mig på
led till ännu en skenavrättning
jag är ännu inte rädd

korsbefruktningen dansar runt
strippstången med kastanjefärgat
hår och framskjutet käkparti, det är
min knähund, han skymningsgjutaren
som iakttar tystnad med korrekta åthävor
ryter i bland till, kastar från fönstergaveln
sten på huskroppsmastodonternas
järnfåglar som flugor i smörpapper

bandspelarens eko tindrar klart i mig
oaktat det slås mot väggar i en mittfåra
inuti min dolda fasad, resten är tillfälliga
sammandrabbningar då mitt kranium
imploderar också Talet som nått mig, så kan
trilobiter efter aningslös vila sparka igång
en jättelik maskin som kallas kretslopp men
i den nya tappningen förlorar de åter så
aningslöst, stående häpna inför skogens
svarta hål sluts de av ortoceratiternas armar
och fjättras vid eldstaden de en gång likaledes
åt upp med sina armar av ädel titan

jag missunnar all form av heder för det finns
ingen sådan kvar som är inte är förbehållen
adligheten, alltid i ryggtavlans skugga skymtar
en farande mara som skär ytliga men brännheta
sår och på riktigt avgjuter natten som den bör
porträtteras, Fågel Fenix; en martyr offrar alltid
sin heder för andras ära och återfinns ur skammen
av kvarlevande sekels inristade initialer

för en ny framtid anar jag inte, tro mig
jag ser bortom kaskaderna av spjälkade
drömmar där kommunikationen irrat vilse
i den värld som jag nu påkallar min uppmärksamhet

hör på!
se på!
min tunga har tvinnat ihop sig med främmande världar!
där talet om pretentioner ska förkastas,
konserveras och dumpas i symbios med
den vidunderliga kärlekens tordönsröst,
smältande som lava inför en nära förestående dagning
då ljudvågor ska balsamera
även
       den
            döves
                   hörsel



jag höljer Gud i min domän
i nattskärrans gemak rinner
saven nerför lindträdens
stenväggar, även jag formas
av tidens tand men jag rör mig
som lommen, jag föder upp drömmar
om en högre höjd där i vassen,
rör runt i universums soppskål
och skulpterar egna figurers bålar
som tar strid mot varann, och precis
som i barndomens dar - vem som vinner
är alltid på förhand noggrant uträknat
medan en uppsättning änglar samlar
damm nedtryckta i lådor där det inte
finns tid till varken vinst eller förlust


och jag är blott ett barn vilse i
ett bestånd av skarvar mellan
lögnerna
där jag får ha mitt spelrum
tills den dan jag tippar av stolen




Fri vers av John William
Läst 538 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2009-02-17 12:06



Bookmark and Share


  orange haze
"...och han
vilar huvudet mot min livmoder
i ett spektakulärt surrealistiskt
spektakel, med lungor av sot har
jag bolmande lyckats ställa mig på
led till ännu en skenavrättning"

JA! ja! jag älskar detta!
2009-05-19

    resilient
Otroligt snyggt. Min enda invändning/fundering är om inte dikten skulle vinna på att bli av med sina "jag är"? Fast, eller, kanske inte. Bra är den iallafall, din dikt.
2009-05-19

  Pontus Landström
En mycket arbetad och genomtänkt dikt. Väldigt bra, en av de bästa jag läst av dig hittills! Jag gillar de besynnerligt surrealistiska händelseförloppen och liknelserna som ändå, i sin besynnerlighet, är helt perfekta för detta syfte och skulle ej kunna tas bort utan att dikten förlorar en stor del av sin fullständiga betydelse. Mycket galant avslutning - faller av stolen, tillbaka till verkligheten.
2009-02-20
  > Nästa text
< Föregående

John William
John William

Mina favoriter
Manuskript brinner inte