om nätterna när du var ung

silade du månen

mellan en handfull pennskaft

bar en kraftig lögn i svalget

hade blå ögon

slipade till azurblå kristaller

trodde dig veta så mycket

om vilka fåglar som aldrig

bars av fönsterblecken

till de slutna rummen

redan på den tiden vilade arsenik

och läppglans

över skolans kateder

och du anade

du lärde dig

genomskåda avstånden

genom att placera

barstolarna rätt i köket

att ha ett tidlöst

förhållande till det som sades

vid pentryt en måndagskväll

du smög med råttorna

bakom ridån

till asplövens port

som slog ut

sina armar i sinom tid

att väntan var en pil att

hålla nära inpå

hudens små mollusker

när du var ung

fick du lära tacksamhet

medan syskonskaran diagnostiserades

förskonades du med afasi

tidsrymden räckte till

bara de oumbärliga

och man sjöng deras lov

när du var ung bar dräkter i kulört

och förvisades till de förlorade gränder

där slödder och patrask

grävde sin åtrå

ur din färglöshet

när du var ung

fick du lov att vara

allt annat

än just

detsamma