Det är känslan av en dröm liksom en dröm jag tror det är när strålar faller tätt mot läppar särade. Då våren kommer för tidigt med knoppar små som snart brister och mitt hjärta likaså. De för tidigt väckta blommorna blir till hängande snödroppar, vackert oskuldsfulla, dömda att i denna kvarvarande årstid bli till frysta känslor bakom en värld i förändring med frusna kinder. Och till sist vi kommer att tina, alla blommor liksom människan kommer att växa starka genom is och alla brutna löften försvinner med den smältande snön och kvar finns endast nya hopp om att väntans tid är över. Snödroppar kommer åter andas liv och våra spillda tårar strömmar genom rötterna, föder nya frön om själsliga framgångar och önskans rikedomar.

För vintern är lång. Dagar är nätter och ensamma ord naglar ensamma människors hjärtan när de letar vägar ut genom mörker och dvala, ut mot ljuset i en helt annan tunnel. Medvetenhet om att kylan bor även i mig blir klar när frusna kristalliknande tårar visar mitt eget osynligt sårade ansikte. Ett vackert leende förställt till snedvriden rädsla skrämmer mig att släppa hjärtat vilt mot de armar som jag vill ska ta det till sig. För liksom den dröm jag tror det är och väntan att vakna upp i fel verklighet ligger nära till hands. Så jag kämpar för att sova vidare i behaglig dröm där blå ögonkast är hetare än solen själv, där mitt hjärta får slå snabbare, långsammare, hårdare, djupare.

För med vintern kommer tvivel. Stulet mod fäller människan där marken är som djupast och en blottad akilleshäl skriker någonstans om nåd inför vår egen baneman. Jag döljer svårstyrda hjärnspöken bakom ljuvliga toner av välsjungen musik. Där texterna handlar om mig och mitt söta vildvuxna liv. Och från mitt hjärta rinner sakta lite av isen, för tidigt likt de knoppar jag drack med mina ögon denna helg. Men visst var det innerligt, en varmt välkomnande känsla att allt blir ljusare, en önskan om allt som ska stå inför dörren jag vill öppna på vid gavel, men som just nu står lite för mycket på glänt.

Och någonstans inom mig brinner vårsolen. Och någonstans inom mig ligger du. Och här finns även ett trevande jag med rädslan att mörker ska bära dig bort från mig. Att du liksom jag är bofast i fel årstid med olikbrinnande solar, med olikfärgade moln. Jag vill känna en härlighet slå i blom vid rätt tid och levande snödroppar ska dofta länge i din mjuka säng. En önskan om värme vi alla bär, men min rädsla kall är att vi snart vaknar. För tidigt.

Och det är min sårbarhet.