Den 8 februari 1911 - en onsdag - strax före kl. 9 på morgonen, avled Gustaf Fröding i sitt femtionde år. Han hade då bakom sig mer än ett decenniums så gott som oavbruten vistelse på olika mentalsjukhus och vårdinrättningar på grund av den schizofrenisjukdom som han lidit av sedan ungdomen.
    Nyheten spreds fort och nådde samma dag Verner von Heidenstam. Han och Fröding hade varit vänner sedan 1894; Fröding beundrade mycket sin jämngamle kollega och lyssnade gärna på hans råd.
    Men Heidenstam gnagdes av dåligt samvete, och historien var denna: När Fröding 1896 stod i begrepp att ge ut sin diktsamling Stänk och flikar hade hans förläggare Albert Bonnier bett honom att stryka ett avsnitt i dikten En morgondröm, eftersom den kunde uppfattas som sedlighetssårande (dikten skildrar ett samlag i för den tiden ganska djärva formuleringar). Den villrådige Fröding läste upp dikten för den konstnärliga vänkretsen, där Heidenstam var ledande, fick översvallande beröm och uppmuntrades att publicera, vilket han också gjorde, varpå hela diktsamlingen omedelbart belades med kvarstad och Fröding åtalades för osedlighet.
    Inför rättegången lyste hans vänner med sin frånvaro; och än värre var att Heidenstam på alla sätt försökte distansera sig från Fröding och förringa sin egen inblandning. Även om Fröding blev friad tog hela historien honom mycket hårt. Hans psykiska sjukdom fick slutligen övertaget och han blev aldrig frisk igen.
    Heidenstam försökte sedan så gott han kunde ställa allt tillrätta. Han bekostade bl.a. en stor del av Frödings olika sjukhusvistelser. Men samvetet gnagde ändå, kan man anta, och den hyllningsdikt, som han nu satte sig att skriva, är ett av hans allra mest gripande verk. Den äger alla drag som passar för ett sådant tillfälle: högstämd sorg, ett känsligt porträtt av den avlidne vännen, reflexioner över människans hårda lott, men också ett mått av triumf och framtidshopp för dem som är kvar.
    Inte nog med det. Innan bläcket knappt hunnit torka sände Heidenstam sin dikt till ännu en i den gamla vänkretsen, kompositören och dirigenten Hugo Alfvén. Redan dagen därpå hade Alfvén tonsatt delar av Heidenstams dikt för fyrstämmig manskör; ytterligare några dagar senare framfördes stycket av Orphei Drängar under tonsättarens egen ledning vid Frödings jordfästning.
    Musiken ger ännu en dimension till dikten, men gör den om möjligt än dystrare, eftersom första strofens begravningsmarsch - "Bort gå de, stumma skrida de..." också avslutar sången, när Heidenstams dikt i stället mynnar ut i en fast förvissning att Frödings ord "ljuder ännu för oss som förr".
    Med tiden skulle Verner von Heidenstam skörda större segrar, han skulle hyllas i många länder, bli akademiledamot och slutligen nobelpristagare, men jag är ändå övertygad om att han, som verkligen inte var den blygsamma typen, innerst inne insåg att han, hur begåvad han än var, aldrig skulle nå upp till Gustaf Frödings geni. Så med detta avslut kände sig nog Heidenstam trots allt ganska tillfreds, och vi andra har fått ett odödligt verk.

    Dikten i dess helhet kan läsas på http://diktarna.blogspot.se/2009/10/gustaf-frodings-jordafard.html Lyssna gärna på Hugo Alfvéns "Gustaf Frödings jordafärd". Den finns, med Orphei Drängar under Robert Sunds ledning, på BIS CD "OD Sings Alfvén".