Sagan om den vilsna själen.
Solen kan stråla inifrån och ut, för att själen känner sig frigjord av lycka.
Mörka moln sveper in och döljer och tränger undan strålarnas värme och allt blir till ett obehagligt och kallt mörker.
Tryggheten att känna sig själv och veta vem man är, ända in i själen är inget som man alltid kan ta förgivet.
Vilsenheten blir stor och tynger själen.
Vem kan ge mig svaren på det som jag inte alltid förstår?
Har jag rätt att vara mig själv med alla mina dåliga sidor.
Kan någon finna tolerans och förståelse i det vilsna som visar sig genom ord och ageranden som kanske inte alltid är så vackra.
Måste jag alltid anstränga mig för att passa in eller finns det utrymme för det faktum att jag inte är som alla andra?
Får jag ha biverkningar av substanser som far runt i mig?
Får jag tappa greppet och bete mig och utföra irrationella handlingar i era ögon på grund av sorgen jag bär med mig?
Förlusten är stor och river sönder min själ varje dag.
Får jag vara upprörd eller ledsen pga av ensamheten, den totala?
Det trygga platserna, med det kärleksfulla personerna är borta, borta för alltid!
Sakerna borta och nya människor har flyttat in och tagit eran plats på jorden och jag kan aldrig återvända dit.
Jag kan aldrig låta min vilsna själ få vila i er fullständiga kärlek.
Jag är ensam kvar och mer vilsen än någonsin.