Det är svårt att finna sig i situationen när den framtid man hade i hjärtat plötsligt inte existerar längre.
Jag sitter liksom handfallen.
Den framtid som jag trodde jag hade, kändes så naturligt rätt i hela själen.
Det kändes så varmt i hjärtat att veta att så här är det.
Så här kommer min värld se ut när jag vaknar och så här kommer den se utan innan jag stänger mina ögon för nattens sömn.
Varje dag, resten av mitt liv.
Jag var helt tillfreds med det och hur kärleken i hjärtat kändes.
Jag hade bestämt mig och var helt trygg i mitt beslut.
Man vet aldrig vad framtiden bringar, men en sak visste jag och det kändes tryggt.
Det är väl det som gör att jag känner mig helt vilsen nu.
Jag trodde att jag visste.
Jag var trygg med den vetskapen, jag var lycklig med det livet.
Nu kan jag inte annat än känna panik artat kaos.
Jag är alldeles strax 30 och jag trodde att jag visste hur resten av mitt liv skulle vara.
Resten av mitt liv är många år med miljoner dagar.
Nu är framtiden ett otäckt frågetecken.
Hjärtats slag gör ont av sorg. Lilla hjärtat mitt, läk.
Hur lagar man sitt eget hjärta när man själv inte ens kan gråta för att man är så ledsen?