Hej vad det går!
Men glitrande ögon av förtjusning trampas det på för fullt.
Oj vilken fart ner för backen.
Mammas hjärta slutade slå för några sekunder.
Varför måste du bli stor.
Det är farligt att lära sig cykla.

Vinden rufsar dig i håret som sticker ut under hjälmen.
Hjälp, där höll du på att ramla i den snäva svängen du just gjorde.
Hej vad det går.
Ditt lilla huvud vänds mot mitt håll, för att du vill ha bekräftelse i att jag såg vad som höll på att hända och att du klarade biffen och inte ramla.
Så klart jag ler och gör tummen upp.
Men egentligen vill jag skrika:
- Nej nu går vi in, det är för farligt att cykla och asfalt är så hårt.

Hej vad det går!
Full fart fram över gården.
Åh gode gud titta vart du cyklar och håll i styret med båda händerna.
Jag vet att du vill vinka till mamma av stolthet, men håll i dig ordentligt.

Dina ögon säger allt när du tvärbromsar vid mina fötter.

Jag frågar dig om du är glad för cyklen?
- Jag är super glad! Super super glad! Eller, jag är mer än super glad.

Jag ber dig sitta ner istället för att stå upp och cykla.
I en snäv kurva i full fart välter cyklen men du lyckas på nått konstigt sätt hoppa av och landar ståendes på fötter, precis som en smidig katt.
Hej vad det går!
Nu är du vansinnig på mig, för att jag bad dig sitta istället för att stå och cykla.
Men jag skrattar av lycka att du landa på fötter, vilket gör att du blir ännu argare på mig.
Vilket jag förstår mitt hjärta.

Jaja cykla som du vill.

Hej vad det går!
Sista biten innan ingång genom porten, ner för backen, rakt in i busken.
Du är för lycklig över cyklen för att bli ledsen och har mest bekymmer över att du fått blad från buskens små, vita blommor över hela dig.

Hej vad det går och vilken skräckblandad förtjusning.
Kommer jag någonsin vänja mig vid allt nytt, roligt och farligt du ska göra?