Jag avlivade min bästa vän igår, men det känns rätt bra idag ändå. Att låta honom leva skulle vara själviskt av mig. Han hade ont och bakbenen ville inte lyda. När han gick slog han i bakdelen överallt. Styrseln var borta och aptiten med. Men det blev en förändring redan i går när vi vaknade.

Hela dagen ville Lord gå ut för att sitta vid vägkanten och vänta på något. Där satt han tills jag ropade in honom. Suckande gjorde han som han blev tillsagd, men efter en liten stund var det dags igen. Han släpptes ut och gick genast och satte sig vid vägkanten igen. Han tittade neröver backkrönet som för att se om det kom någon bil, husse kanske. Och han väntade och väntade.

När husse äntligen kom, var Lord inomhus. Han var otroligt vig och pigg när dörren öppnades. Genast var han framme vid dörren och väntade på att få följa med. Vi behövde inte säga något. Han gick direkt fram till bilen och satte sig vid bakluckan, väntade på att husse skulle öppna så Lord fick göra det bästa han visste, åka bil.

Ingen behövde hjälpa honom, han klarade själv av att hoppa in. Bara dagen innan haltade han svårt och fick hjälp med att resa sig upp när det var dags att kissebassa. Men nu hade han alls inga problem. Och han såg så lycklig ut, såg nästan ut att vinka på mig där han tittade genom fönstret på bakluckan. Ett stort underbart hundleende riktades mot mig och jag kände kärleken strömma från honom. Visste han? Det verkade nästan som han välkomnade detta som väntade...

När bilen körde ut från gården ramlade jag ihop i en hög ute på gårdsplanen. Det kändes som om jag skickade mitt eget barn in i döden. Till slut tog jag mig in igen, la mig på soffan och skrek ut min sorg. Allt var nattsvart och jag ville följa min hund dit han skulle.

Jag vet inte vad som hände, men jag kände mig plötsligt helt lugn. Klockan var 17.16, en halvtimme efter Lords spruta och sambon var på väg hem. Så fick jag ett sms från sambon. Det stod: Han dog 17.15. D gick väldigt lugnt till. Somnade in.

De fick vänta på veterinären ute i bilen en stund. En påkörd hund kom dit i ilfart för att avlivas. Och Lord fick en halvtimme till i livet.

Nu funderar jag: Var det Lord som kom hem och gjorde mig lugn? Var det ett sista farväl? Var det han som ville tala om att han hade det bra nu?

När sambon kom hem igår kändes allt som vanligt. Precis som om Lord följt med hem igen, och låg på sin vanliga plats framför tv:n.

Idag känns här tomt. Ingen fisande stinkbomb vid frukostbordet, ingen som lägger sitt stora huvud i mitt knä och tittar mig djupt i ögonen. Men det känns bra i alla fall. Jag vet att jag gjorde rätt. Han har det bra nu och slipper plågas mera, min älskade vovve.

Vi har bestämt att det bästa vi kan göra är att "hoppa upp i sadeln" så fort som möjligt igen. Vi ska köpa en ny hund, en liten valp som barnbarnen kan leka med. Fast det blir ingen schäfer. En liten gråtass ska det bli, en ny jakthund med den rätta bakgrunden för snällhet och tillgivenhet.

Och vi ska älska denna lilla nykomling av hela våra hjärtan.

©Susanne Strömstedt