Det finns en saknad efter dig,
maktlösheten trycker mig längre ner.

Vill bära mitt huvud högt,
vill kunna gå förbi dig utan att ens blicka åt ditt håll.
Vill vara fri,
fri från dig.

Men nej,jag väntar fortfarande.
Jag hoppas än.
Du finns överallt i min värld.

Skulle du förmodan ångra dig,
och komma till mig igen.
Så skulle jag ta dig tillbaka,
dum som jag är,
även om jag skulle få gråta likadana
tårar igen.
Så skulle jag utsätta mig för det igen.
Låta dig trampa på mitt brustna hjärta.

Men jag vet att jag
inte kommer sänka mig i dina ögon,
jag kommer inte visa dig min saknad.
Lite styrka har jag kvar.