~*~

Sitt ned bredvid mig, Isabel,
Här, käraste, där månstrålen föll
Just nu så älv-lik och vän och säll.
Nu Ni äro `klädd för paradis!
Jag är stjärn-slagen av era ögons eld och is!
Min själ bliva lallande av era suckars vis!
Ert hår äro lyft utav månen
Likt blommor såsom vid den svaga Juni fläkten!
Sitt ned, sitt ned - hur kom vi hit?
Eller är då allt blott en dröm, min kära, sitt?

Du vet den där högst enorma blomma -
Den rosen - som vad kalla’ ni det - som hängde
Upp som en hund-stjärna i det kärlet komma -
I dag (det blåste, och) den svängde
Så trotsigt i mitt ansikte,
Så likt en tingest levande du vet,
Jag slet den från sin plats av stolthet
Och den i bitar skakade - så
Var all otacksamhets utjämnande.
Vindarna for iväg med den förtjusta,
Och, gen’ den vänstra öppning, lika snart
Då hon slängde av sin kappa, så månen bar
Har sänt en stråle ned med toner ackompanjerat.
Och är denna stråle en älvors stråle -
Sade du ej så, Isabel?
Hur fantastiskt föll den då ej
Med en spiral sväng och ett svällande,
Och ovan det våta gräs kurvade sig iväg
Med ett plingande som en klocka!
I mitt eget land hela denna vägen
Kan vi upptäcka en månstråle pockar
Som gen’ de slitna draperierna skådar

In i mörkret av ett rum,
Är vid (den själva dysterhetens källa)
Malarna, och damm, och flugor,
Uppå vilka den liggande skälva
Likt glädje uppå sorg!
Åh, när komma väl denna morgon?
Isabel! fruktar du ej
Natten och undren här, säg?
Skumma slöjor! och den skuggfyllda flod!
Och molnlik-liknande skog
Vars form vi ej kan finna
För de tårar som överallt rinna!

Väldiga månar - se! växa och vända sen -
Igen - igen - igen -
Varje liten stund av natten -
Som för alltid ändra sig nu!
Hur de släcka ut stjärnoljus
Med andedräkten från deras bleka ansikten!

Skåden! en komma hit ned
Med sitt centrum i kronan sned
Av ett bergs eminens!
Ned - åter ned - och ned -
Nu djup skall råda - O djup!
Passionen i vår sömn blev!
För denna vida omkretsen
I lätta draperier falla
Trött över hallar -
Över ruinblivda väggar -
Även över vattenfall,
(de tysta vattenfall!)
Öfver den märkliga skog - öfver haven -
Ack! även öfver haven!

Edgar Allan Poe 1831

LPWJ svensk version 2003