de blir aldrig som man trott eller hur ?
livet är så oberäkningsbart
så de är nästan är läskigt ibland.
Jag förstår inte hur somliga av de
verkar ha någon inbyggd mekanism
som gör så de klarar sig genom all psykisk
smärta, medans visa ger upp efter en stund.
Är de pga våran uppväxt ?
Eller hur är det ?
Jag önskar alla vore lika starka.
Men då skulle väl inte världen funkar .. ?