Idag skulle vi gå till en kvinna för att följa henne till vårdcentralen, cirka tio minuters promenadväg. Det tog fem minuter blankt!
Vi kom till damen, som var nypermanentad och fullt utrustad med hela sitt smyckeskrins innehåll på armar, hals o fingrar. En jättesöt liten blid kvinna som sitter i rullstol, ELrullstol!
I samma ögonblick som damen fick fräs på stolen, körde hon sönder dörrkarmen lite till och ut genom det större hålet mot hissen. Som tur var, så är vi alltid två ledsagare...
Jag låste dörren, min kamrat sprang efter damen för att se så hon inte for utför trapporna på sin väg mot hissen, pust! Nå, vi kom in i hissen och ut också med den backande damen, fem våningar längre ned.
Sedan var det raka spåret till läkarcentralen. Min kamrat hann suga tag i ett handtag, men inte jag. Därmed kom jag efter, flåsande som ett ånglok och som sagt, det tog fem minuter blankt! Efter diverse krångel med den smala hissen två våningar upp, kom vi då äntligen på plats. Men inte kunde vi pusta ut än! Nädå! När damen skulle anmäla sig i luckan, blev hon nervös och körde rakt in i väggen intill luckan, som tur är (!), har hon benproteser, så det gjorde inte alltför ont på henne. Jag kan i detta sammanhang berätta att hennes stol går INTE att manövrera manuellt, om ni undrade.
Så for vi in i korridoren för att vänta på läkaren. Vi satte oss ner, vi båda ledsagare, med ett tyst stööön och en djup suck.
Då kom läkaren och sa att damen kunde köra in på hans rum. Vi följde med för säkerhets skull och för att varna läkaren att vara rädd om sina fötter. Han var dock lite nonchalant och brydde sig inte om vad vi sa. Skyll dig själv, tänkte vi och gick ut därifrån. Vi hörde flera höga rop från rummet och så kom han ut, bad oss följa med damen till ett annat rum för provtagning. Det gick bra ända till han började dirigera damen hit o dit o framåt o bakåt...tänk er själva, vad hon blev nervös då! Hon körde över hans fötter flera gånger och läkaren dansade krigsdans !! Jag och min kamrat var tvungna att gå därifrån, då vi höll på att skratta ihjäl oss!
Så småningom kom vi därifrån och hem till damen. Där började vi prata om äventyret och alla tre skrattade vi hejdlöst åt läkarens krumbukter, när damen höll på att köra ihjäl honom med rullstolen.
Sedan bjöd damen oss på karameller och vi hade en underbar pratstund.
Fattar ni vilka härliga människor vi får träffa som ledsagare?! Ett gott skratt förlänger livet sägs det, mitt liv förlängdes med en hel vecka!