hon snubblade rakt in
in i hans liv
och gjorde huggmärken i smöret

lämnade smulor av kylskåpspoesi
och tomma gröttallrikar
efter sig

kastade pannkakor
på köksskåpen
(fettfläckarna gick aldrig bort)

och rökte i fönstret invirad i en palestinasjal
när sista tunnelbanan
skakade golvet

med fötterna mot marmorn
brukade hon sitta där, dold bakom gardinernas veck
och som ett Lützen i miniatyr
spred sig dimman ut i rummet

han vande sig aldrig vid röken
utan vädrade hysteriskt
varje morgon till ljudet av ettans buss
men han grät när hon försvann

och rev ner de rökluktande gardinerna
strimlade dem till oigenkännlighet
och slängde

men plockade upp några timmar senare
för att han inte kunde, kasta bort

något som påminde
om att vissa stunder
i efterhand, känns kortare än ett andetag