Dagarna har sista tiden en ångestladdad spänning, som den sortens illamående som uppstår när man åker karusell. Men jag finner inte situationen underhållande då jag viker mig dubbelt av den bekanta smärtan som har funnit sin plats inom mig. Jag ger efter till rastlösheten och de dagar som är lite bättre brukar jag begränsa mig till att blunda när jag går över vägen. Vissa kvällar vandrar jag genom stadsparken med ständig intalan om att rädsla är överskattad. Men det händer aldrig något och min själ förblir lika orörd som innan. En skrämmande likgiltlighet oavskaklig river under min hud men tanken på att vara din börda är outhärdlig. Vassa kanter som river ovanpå är inte längre följd av lättnad utan endast ny ångest pressar sig igenom sammanbitna läppar. Men en bestående fundersamhet, möjligen förvåning växer fram och jag undrar varför ingen stoppar mig då jag vandrar med en beslutsamhet på att finna skillnaden mellan meningen med livet och meningen med att leva.