och jag älskar fjädrarnas lena smekning mellan fingrarna när jag river av vingarna och skrattar dovt av smärtan för jag vet att änglar är överskattade. Ingen vakade över mig när naglar borrade sig in i huden och en tung hand tryckes över mina brustna läppar för att tysta ett skrik som skulle nå gud i sitt vänstra hörn, ingen höll min hand när jag rev min rygg mot trygg cement och varje gruskorn trasslade sig in i mina revben. Ingen lättade trycket där knuten näve slog varannan upprepat mot min mage eller kind för jag var bortglömd när mina ben särades och jag stötvis gled mot dödslängtan. Jag skrattar inte åt gud, jag är säker på att han kan älska när han vill.