Som ett hungrigt rovdjur slet du sönder mitt hjärta.
Resterna slängde du bort,bultande av smärta.
Tyst stod du och såg hur livet sakta ebbade ut.
Du vände dig om i tron att allt var nu slut.
Att det som fanns kvar var dom minnen du har.
Om du inte vänt dig om och gått hade du säkert förstått...
Att oavsett vad du gjort mig så sakta repar man sig,skadad,ärrad men tyst kämpandes..
Tuffare,hårdare och kallare!