Urskog

Tallarna stod hotfullt och bevakade den lilla grusiga stigen i den täta snåriga skogen. Himlen syntes ej över deras magnifika kronor. Ty de täckte all mark under sig. Stigen slingrade sig i all tysthet, ty tyst var skogen om aftonen. Vid stigen gömde sig stora stenar bland de större träden, vars rötter sökte sig in för att förrädiskt kasta någon förbipassagerare omkull.

Mossan värmde kullarna och stenarna om nätterna, då det kunde bli frostigt kallt. Solvärmen tycktes aldrig helt värma denna täta, urvuxna skog som funnits där sedan förfäderna vandrade på jorden. Buskarna längst omkring vägen täckte tallarnas väldiga rötter.

Stigen stod kvar i all sin tysthet och ringlade åt okända mål. Här och där stod en liten lerig vattenpöl och försökte sola sig. Men solen nådde inte in. Det var sällan någon trädde in i urskogens väldiga prakt. Men emellanåt kunde man skymta en okunnig vandrare som i sin häpenhet snubblade utan att ana otyg. Träden var skickliga på det de älskade att leka med. Under åren hade deras lömskhet blivit än värre, och de fick även älgarna att snubbla.

En dag kom något rullande på vägen. Träden spanade mot det med sina grenar, men de kunde inte urskilja vad det var. En del märkte inte ens det förrän det passerat och lämnat de förundrat kvar. Stigen förde det rullande vidare i sin slingrande väg och ändrade kurs vartefter det kände för det. Tillslut rullade den rullande rakt på en sten och blev stilla liggandes. När det åter sträckte på sig avslöjades en buskig svans. Tallarna såg nyfiket på den som överlistat derasfräckhet och märkte att det bara var ett troll. Trollet kliade sig på huvudet och såg undrande på stenen, som den inte förstått var den dök upp ifrån. Tystnaden bröts av ett lyckligt sus. Tallarna kunde inte rå för att de skrattade och fällde lite barr i all uppståndelse. Så roligt hade de ej haft på flera år! Ett troll som spelade garnnystan fick deras lilla magar att dra ihop sig.

Trollet tittade omkring sig med stora nyfikna ögon. Vart kom suset ifrån? Han såg mer förundrad ut än stenarna kände sig, trots att denne hade rakt plumsat i en. Han kände lukten av tallarnas sav och barren som trängde in i näshålorna. Skogen doftade friskt morgonbris trots att det var afton. Han undrade vad det var för sattyg i görningen innan han skakade på huvudet och fortsatte sin färd dit stigen förde honom.

Stigen var lömsk på så sätt att den kunde ändra riktning när den kände för det. Men denna afton lät han trollet rulla vidare. Ormbunkarna vid kanterna susade i sin stillhet och såg trollet rulla vidare. Stigen hade slingrat sisom en orm, och trollet hade svårt i vändningarna så han fick allt göra sig besväret att rulla om i varje krök. Och detta roade skogen. Efter en lång stund i stigens förvirrade väg stannade den vid ett skogsbryn. Och där framme stod ett hus.

Huset

Fäboden bar skogens bruna färg och såg ålderdomlig ut där den stod mitt i en glänta där solen sken in. Tallarna stod i en cirkel omkring den och vakade all dess görning så att inget undgick dem när det hände något där. Det gamla huset hade stått där sedan stigen blev till och bar i alla fall hundra år med sig. Nu var det vackra gräset vildvuxet, som fordom var vårdat.

Dörren in till fäboden stod som en präktig kunglig gåva. Handtaget var av vacker smide, av det slag som sällan finnes idag. Ingraveringarna på den mäktiga dörren var otydbara men vackert där det anades. När man öppnade den knarrade det mycket, då ingen använt det på länge.

Det var dunkelt inne, solen spirade in genom det trasiga fönstret, som än stod kvar och avslöjade en vacker knypplad duk på ett gammalt slitet matbord. Bredvid stod bänkar av det slag man använde på 1800 – talet. Rummet var stort och innehöll en kamin där man fordom lagade mat och två korta sängar invid väggarna,som var inbyggda i ett skåp. Man såg att allt var praktiskt här inne. Kistorna som dolde gamla ting stod på varandra i ett hörn, golvet var smutsigt men andades liv. Det doftade gammal vedspis och lukten kunde få en att trivas.

Dammolnen irrade omkring som små korn i rummet. Man tordes vara försiktig om man tog upp något. Spindelväven trivdes i alla dess hörn. Det var obebott sedan sekler, men stod kvar som ett minne av den tid då människorna älskade och högaktade skogen.

Det var tomt på väggarna, de som bodde här förr hade tagit det mesta med sig. Det var övergivet och stilla, men ibland fick huset besökare av det slag som sällan skådades i denna skog. Trollen kunde övernatta här och låtsas vara mänskliga, ty det tyckte dem var roligt. Men människorna aktade sig för. Ty det gick rykten om andliga ting långt ut där bebyggelsen var stor.

Huset bar en känsla av ålderdomlighet, en sorts vördnad växte inför dess vackra enkla väggar. Känslan av att stå på dess urgamla golv var förundran. Huset måste ha varit mycket vackert i sina glansdagar. Ibland trodde man att den gumma som bäst trivts här var den kulla som försvann i skogen. Och en del trodde även att hon gick igen och var anledningen till att människorna ej tordes vandra i denna skog. Hon beskylldes för all otyg och all oförklarliga ting som människorna ansåg vara underligt i skogen. Man kunde ana henne i stugan emellanåt.

När man vant sig vid husets dunkelhet och vid det enda solljus som kom in genom det trasiga fönstret kunde man ana alla små sprickor i träet. Vackert var det som sällan rördes och vördnaden växte i grad. Rummet tycktes växa i storlek ju mer man betraktade det och allt var behagligt underbart. När man sett sig noga omkring blev upptäckte man att det satt en främling längst inne i rummet, med ryggen vänd mot dörren.

Främlingen

Den mantelbeklädde satt ihopkrupen på en bänk invid väggen, nära till hallen. Han såg ut att sova i stillhet efter en lång och tröttsam färd. Han bar en vandrarens klädnad. Anletet var dolt under mantelns mörka huva där hans uppåtnäsa gjorde sig påmind. Ur huvan lockade sig hans svarta hårsvall, kringlandes långt ner mot magen.

Mannen suckade i tystnaden, ekot var ljudlöst. Hans insjunkna axlar rycktes i en drömfylld närvaro. Tillslut lutade han huvudet mot väggen och avslöjade en kantig skäggstubbshaka. Blekheten markerades av höga kindben. Han hade ett ohälsosamt yttre av damm och smuts.

Det lilla lekfulla ljuset som föll från det trasiga fönstret lämnade kantiga skuggor på bordet. Tiden tycktes stå stilla. Mannen öppnade sina ljusa ögon och gäspade trött och lade sina stora händer på det gamla bordet. Naglarna var smutsiga. Han hade säkerligen vandrat mången mil innan han fann denna övergivna lilla ruckel till stuga.

Han hade inte slumrat länge. Det var endast på väg att bli afton. Himlen var alldeles mörkblå och det lilla solljus som lekte i gläntan höll sakta på att dö ut. Han började dock vakna till, trots den trötthet han bar kunde han inte slappna av i rastlöshetens skugga. Han sökte igenom varje vrå med sin skarpa blick. Letandes efter okända ting. Han verkade inte finna något av intresse ty han tröttnade snart. Han drog ner huvan över de breda axlarna och förde sin stora hand mot håret som han drog undan från sitt väderbitna anlete.

Han tycktes oroad av mörkret. Kanske gömde han sig undan något han flytt ifrån. Om han var en jagad man kunde man dock ej förtälja. Sällan skådades vandrare av detta slag. Han måste ha varit en stor man en gång i tiden. Vad som drivit honom på flykten var svårt att veta.

Han ställde sig upp, och sökte forskande genom stugan. Han fann dock inget av intresse, ty så lite fanns det kvar från dem som en gång övergivit den. Han såg alla sprickor i träet, spindlarnas glädjefyllda lek i hörnen men inget som han kunde bringa nytta av. Tillslut ställde han sig i skuggan vid fönstret och spanade ut.

Hans blick var sökande efter rörelser. Han följde varje vindpust, lyssnade efter alla ljud. Men allt stod stilla. Han var i skydd av natten i ett övergivet hus. Som en fredlös vakar över osynligheten.

Katastrofen

Solen hade lämnat några lekande strålar i gläntans frostiga dimhölje, innan hon sakta försvann bakom de istäckta bergen. Det frodades afton. Himlen gömdes bakom höljet, men en och en annan stjärna blänkte envist fram. Mannen stod ännu kvar vid fönstret, betraktande den föränderliga aftonen.

Efter en stund såg han en hare skutta fram, mot gläntan. Bakom kom en räv smygandes, men han anföll ej den lilla haren. Utan satte sig bredvid, som att han vakade över den som inte kunde annat än att springa. Det verkade vara en samlingsplats åt skogens alla djur, för fler rävar och fler harar kom ur skogens alla vrår och satte sej i en ring runt om varandra. Tillslut kom även skogens magnifika konung, älgen med sällskap av sin väktare, skogsrået.

När alla troll, de få vargar som skogen blev ärad av, björnarna, vittrorna, korparna och älvorna också var samlade såg man deras skiftande ansiktsuttryck. I de frodades en obeskrivbar rädsla. Någonting var på väg att ske. En råtta sprang snabbt under skogsråets fot, och satt där skakandes av köld.

En stund gick utan att något hände, mannen fortsatte att förundras över dessa obeskrivbara varelser som stod kring huset. De såg ut att vänta på en oförglömlig dom, och han fick en känsla av att det inte var att önska. Men han kunde inget göra. Ty snart var gläntan full av alla dylika djur som väsen, och han bara stod där. Betraktande den tysta underliga skaran förblev han tyst och vilsen i en värld som han inte trodde fanns.

Plötsligt hördes ljudet av trummor. Dånet utbyttes i jordbävningsliknande läte och något närmade sej sakta. Marken skalv. Samtidigt som det lät långt borta, var det alldeles för nära. Ohejdbart. Ett huvud dök upp ovanför tallarna. Dess ludna hårfäste sträckte sej mot himlen som en borst på en förvirrad galt. Hans öga var stort som en sten. Han såg omkring sej i skaran och log.

Dessa varelser gav plats åt den väldiga jätten, den ende i sitt slag. Med det enda öga han bar var det en cyklop som mannen trodde sej se. Men en jätte kan ha blivit felfödd, och han hade haft två ögon, vilket man såg om man forskade nyfiket. Ty det enda ögat satt ej mitt på hans väldiga panna. Jätten satte sej ner med ett duns och fick jorden att skaka.

Då förstod han. De väntade. På en skrämmande dom från människovärlden. Hans anlete doldes av en sorg så obeskrivbar och mäktig att han föll i förtvivlad gråt. Han kunde höra de mäktiga tallarnas fall där människornas maskiner drog sej fram. Han kunde se. Han kände och han var vred. Som varelserna som sökte skydd i gläntan tårades hans kinder av salta tårdroppar.

Han gick ut. Mötte skarans sorgsna blickar. Jätten var på väg att resa sej, han kunde mosa honom lätt med ett enda knytnävsslag. Men när de mötte hans tårfyllda blick, förstod de att det ej var hans fel. Hans vrede nådde även dem. Ruskade om dem. Bad de kämpa emot.

De väntade. Bidade sin tid tills maskinerna kom närmare. Tallar föll. Stenarna kastades omkull. Ormbunkarna höggs isär. En väg av kalhygge höll på att byggas. Men de stod kvar. Tillslut såg de dem väldiga maskinerna höja sig mot himlavalvet. Och med ens vart allt tyst. Och där stod de nu alla.

Festen

Skogen stod alldeles tyst. Inte ens fåglarna kvittrade. Allt tycktes lamslaget av en rädsla stark som stormarnas bris om hösten. Träden stod stilla väntandes i en outtalad fasa. I gläntan stod arga och rädda varelser av alla dess slag och bland dem mannen som stod stadigt som en klippa. Han bringade dessa mod att kämpa för sina hem. De väntade. De bidade sin tid.

Tillsammans kämpade de vilt mot maskinerna som människorna bringat döden med. Tallar hade fällts och lämnats lemlästade kvar på marken, var de än drog fram. Älvorna flög upp på traktorernas tak och slängde tåliga stenar på människorna inuti. Trollen hängde i taket, dinglandes, med flera mindre i svansarna. Fåglarna sket på deras anleten när de förbannade skogens alla fränder. Jätten kastade en av dessa stora över de istäckta bergen. Och med den även människan inuti. Mannen steg tillslut fram, krossade deras fönsterrutor med en sten och hjälpte till att tvinga dem att retirera.

När de väl lyckats få dem att backa med dem enorma mördarmaskinerna följdes de alla åt och såg också till att människorna ej kom in igen. Ingen hade kommit till skada och de var förtjusta över vad de åstadkommit. Men det låg döende tallar omkullstötta vid stigens alla kanter. En sorgsenhet vadade i luften. En klagosång hördes med gälla sorgsna röster. Vilket även rävarna, älvorna, trollen och alla andra underbara varelser föll in i. Sakta började alla hjälpas åt att städa efter människornas onda maktbegär.

Klagosången varade i en hel vecka. Det tog tid att smälta sorgsenheten, och skogen skulle bära det med sig lång tid framöver. Men de gladdes även åt att inte alla förgåtts, och att skogen förblev ett hem åt varelser av alla dess slag. Busigheten kändes inte lika påtaglig längre, dock hade än mera starkare avsky för mänskligheten tagit dess plats. Nu fick dessa tvåbenta akta sig väl. Tålamodet för dessa okunniga och respektlösa var till ända. Ibland sågs det även till att de ej släpptes in. En del vann deras respekt och fick vandra bland dem i frid. Och mannen sågs som hedersgäst, förevigad i skogens minne.

Oförsoniga må dessa vägar vara bland skog och människa. Ty ondska föder ondska, men bland dem finns själar mera öppna för förlåtelse och givmildhet. En dag kanske naturen förlåter sin värsta fiende, ty dessa äro födda utav okunskapens makt. Men än så länge räds de och vakar noga stegen dessa tar...
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤