Hon hade knappt sovit på tre dygn.
Näsan var fortfarande över vatten ytan, men mer än så var det inte.
De sista två dagarna hade hon alla fall kunnat leva med ångesten.
Kunnat fungera med halsen smärtsamt, tillsnörpt av ångestens förtvivlade gråt.
Gråten som är bara en bit i pusslet ångests alla olika pusselbitar.
Sen gick det inte längre.
Gråten ville bara ut.
Trycket av gråten pulserade i halsen.
Hon släpper ut det lite grann.
Allafall så pass mycket att det värsta trycket släpper.
Hon känner hur mycket gråt som vill ut och fattar beslutet att hon orkar inte det nu.
Det gör för ont helt enkelt.
En vän i andra änden av telefonluren, tröstar och försöker fröstå.
Menar på att allt kommer bli bättre efter begravingen.
Vännens röst på andra sidan lugnar och det känns bättre.
Hon får frågan om vännen ska komma?
Hon svarar att hon vill inte det.
Vännen vill ge tröstande kramar.
Hon förklarar att hon klarar inte av det.
Att få en tröstande kram, känns för henne bara kvävande.
Som om hon inte får luft.
Hon förklarar att bara att veta att vännens lugnande röst, bara finns ett telefonsamtal bort räcker.
Mot samtalets slut, känner hon sig lite mer befriad.
Ångestens klor har inte längre ett lika hårt grepp om hennes själ.
Gråten i halsen krampar inte lika intensivt längre.
Samtalet avslutas.
Hon sätter sig tillrätta och målar sina naglar blodröda.