Och ögonen bränner av alla orättvisor i Egypten.
Eller är det stål-yllet som river genom späcket (fettet?)
på höften och får det att klia
inombords?

Skall du jämföras med en Sommardag?
Du är ju inte sån, du är ju
inte somrigt blå eller grön i ögonen,
du är bara grådaskig som en taskigt
belyst plaskdamm någonstans i söderort
och du duschar aldrig i pojkrummet för dina tårar
räcker heller inte till.

Men visst är du lysande, fastän du
i din jobb ansökan skrev upp "skrämmande leende"
på den positiva sidan på pre-kolloledare tiden.


Och det är klart att jag saknar dig, sådär snett
som bara du och jag kan göra,
som vi höll parfymspelet utanför fönstret och
lät hela världens fåglar känna doften av
en pubertal hora.


- Du är den enda jag kan gå i Armani med.


Och med en fingertoppskänsla för Alvedon
tvingar du dig ut att möta världen allen i en allé,
känner sorg för göteborg (dess humor) i seglarskorna
samtidigt som någon på ett internetcafé i Spanien
upptäcker sin flickväns romans med dig och tar ut det
över en dator värd hundratals
euros
dollar
pund!

Rosa suddgummirester flyger från klacken
på den vita balskon och läpparna
har aldrig varit så torra på humor som på Mallorca.


- Vad jag försöker säga är att jag älskar dig och våra minnen.


Och även om vi aldrig lyckades få barnen att skratta åt det faktum
att Dumbledore dör så finns du ju där och trycker,
försöker hitta den knappen,
den rätta superknappen som får mig att studsa
och bubbla bubbelgum igen utan att få passionen ur hjärtat.



- Att du inte längre finns, och när jag kommer ihåg det, är det som när man ser hur allt batteri sjunker och försvinner från ipoden och gör så att jag inte längre kan höra dig sjunga Felicia