Julia mår bra nu.
Inte bara så pass bra
att hon får bo hemma, utan bra,
på riktigt.
Garderoben har inte längre något att erbjuda
och svartvita minnen ifrån förr
bleknar för varje dag som går nu.
Ändå kan hon skämmas litet för det,
som nu.

Nu när Annie drar sig undan allt mer,
Nu när Lukas inte längre syns till
Nu när Sara inte kan göra annat än att sova
Nu när alla runtomkring
hennes och Dmitris kärleksbubbla
lider.

Men för det mesta är hon tacksam.
För att hon, trots allt, lever.
Även om det är i
en bubbla.