Nu slutar hjärtat slå och livet ändas
att vakna upp ur sömnen är att dö
en kvalfulld tid då vall blir hängd som hö
men döden är att bli vad själen andas

Här är den väg där lyckan lätt kan vändas
en vik av sorgens kalla djupblå sjö
förblindad av en sol mot isvit snö
Men synen leder bort dit månvarv tändas

till årsringar där röst av liv må sändas
att vara jord för världens stumma frö
med plats för stjärnstoff att beströ
det sinne som i ondskan setts förvändas

Så önskar dagen frid för snötäckt plåga
ett ord att dölja smärtans svåra fråga
i längtan utan skydd för hudlöst kött

men kroppar döljer natt av ljuslös låga
förtvivlan svarar bortom all förmåga
vad själen fann har själen själv förött