Jag är tjejen som gråter med ansiktet mot skräpiga golv. Med armarna hårt runt benen för att hålla ihop. Jag är tjejen som inte blev mer än ett dammkorn på en ruta i ditt hus. Och tro mig. Där finns redan många.

Jag är bara ett svagt minne av något som jag kanske varit. En svag doft av Heiress i dina skrynkliga lakan. Men minnen är avlägsna doftspår nu. När det var vinter var jag ny och vacker. Under våren blev jag själlös. En kropp som bara en kropp.

Jag är tjejen som skulle vilja vara en varm smält klump i ditt bröst och din hals. Ett gyllene ljus under dina vinklade ögonbryn. Men jag blir inte mer än en svart skugga. Jag är de vita fjunen på mina armar. Jag faller som fjädrar. Jag är tjejen som inte orkar ta på några vackra skratt.

När jag gått över asfalt och småsten märks det inte att någon gått där. Det är tomt och bilar susar förbi i mörkret. Jag stryker som en hund längs husens väggar. Ingen ser mig. Inga fotsteg består på sten och jag är inte mer än ett vagt minne i stenens atomer. Inte ens ett skälvande andetag orkar hänga kvar i luften.

Jag är tjejen med de mest tysta och långsamma stegen som går nedför din trapp utan nyckel i fickan. Porten slår alltid igen hårt hur man försöker. hjärtat pressas ihop till en kall svart klump.

Jag är tjejen med pannan mot tågrutan medan droppar strömmar snett. Jag är hon där den grå som just försvann bakom ett hus i korsningen.