Efter att det ofattbara hänt sitter jag bara stilla med hängande, bedövade armar och iskalla fötter. Jag andas kvällsluften men gråter inte genast. Inte då på en gång. Jag vill fortfarande inte tro att det här är den verkliga verkligheten.

Jag ler lite bekymrat mot min vän som sitter bredvid mig på trappsteget och det känns plötsligt som den riktiga världen har gripit sin kalla hand runt min hals. Hårt och våldsamt. Vi blir sittande där i timmar, tills vi slutligen inser att vi har tappat grunden, har tappat allt. Men att vi ändå måste överleva. Då går vi nedför gatan till närmsta vendingmachine och köper en cola. En halvliters colaburk som faller ner i facket för de sista mynten, och sedan dricker vi den i små klunkar fastän de är för kalla och går nedför gatan barfota i mörkret medan taxibilarna susar förbi och lämnar spår av gnistor i frosten på asfalten.

Jag funderar inte på vad som ska hända nu. Jag vågar inte. Jag tänker bara att det är för kallt men att det nog går över snart. För jag brukar alltid snabbt vänja mig vid förändringar. Allt måste bli bra som det brukar bli och inga andra tankar får smita igenom filtret. Vi delar långsamt colan och får magknip eftersom vi inte ätit på flera dagar. Men det gör inget egentligen. Magknip känns befriande, det känns normalt. Som en känsla från det vanliga livet.

Vi inser plötsligt att vi varken har cigaretter eller någonstans att sova. Det suger obehagligt i maggropen, vi går nära varandra för att det får oss att må lite bättre. Än har du inte panik i ögonen. Din arm är varm mot min. Din utandningsluft lämnar små moln i luften. Vi smyger fram genom mörkret och det känns nästan överkomligt, som ett äventyr vi kan klara. Några killar nere i parken bjuder på cigaretter, då blir det nästan som en vanlig kväll. Neonet lyser lika vackert på de som inte har något. Natten är lika full av förväntan. Fast mycket kallare, utan jackor.

Vi är inte rädda för förändringar. Inte för att vara på en annan kontinent, inte för mördare, sjukdomar eller döden. Kylan skrämmer oss lite. Kanske är vi rädda för torskarna på Sanchomes baksida, de som stoppar motorn och vill skjutsa oss någonstans. Hungriga svarta blickar. Men vi huttrar förtröstansfullt till när vi ser på varandra och låtsas inte om det. Låtsas inte om dem. Jag håller hårt i hans arm och torkar bort tårarna ur ögonen, och från hans kinder. Jag lovar mig själv och honom att allt ska bli bra.

Imorgon ska vi skaffa nya skor så vi slipper vandra gatorna barfota, och kanske göra något inbrott på någon bar under natten, inte för spritens skull, för den har vi sedan länge ersatt med pulver och tabletter, men för pengarnas. Och klädernas.

Mest oroar vi oss för vart vi ska sova utan att frysa ihjäl i t-shirt och tunna byxor mitt i vintern, men det är sådant som måste gå. Man får aldrig lägga sig och dö rakt av, man får tänka att man styr saker från ovan. Att allting sker som det var förutbestämt, att det måste bli bättre. Snart. Det måste det.

Men det är lätt att misströsta när man börjar bli riktigt hungrig efter ett par dagar och eländigt trött, kanske säljer vi några blå piller och sväljer några andra vita. Dagar och nätter flyter in i varandra. Vi fortsätter att gå nätterna igenom för att hålla värmen. Vi sitter utanför klubbar där värmen strålar ut mot gatan. Tills vi blir bortkörda. Då går vi vidare medan kroppen blir allt stelare och hela tiden värker.

Jag håller hårt i min vän som slutat gråta nu, som bara stirrar rakt framför sig. Jag undrar vad han tänker, själv har jag sedan länge slutat tänka. Jag bara hoppas. Jag vågar inte annat än att hoppas.