Min arm om dig
mellan prasslande lakan
mint, citrontvål och sol
under de blondaste nackhåren
maskiner piper monotont
mörkret surrar omkring oss
maskinen ritar upp bergstoppar
gröna oregelbundna pulsslag
men det är ingen fara

strömmen slår av då och då
men det är ingen fara
så kan det bli ibland - här
hela sjukhuset blir mörkt
mörker är inte farligt

men du tror fortfarande
på spöken, monster och tomten

blodproven i fem tjocka rör
mödosamt utpressat mörkrött
droppe för droppe
i ficklampskenet

du orkar inte längre skrika
ditt huvud vilar tungt febrigt
mot min axel
tårar droppar tyst
mot grönt klänningstyg

läkaren ler vitt
visar en journal på thailändska
jag kan inte läsa bokstäverna
men jag kan läsa
malaria
dengue
rabies

och du har små prickar
upphöjda smultronrosa
över bålen som flyter ut

tidigt på morgonen
får du frossbrytningar
vrider ängsligt på benen
bränner under mina händer
det piper oregelbundet
i den förbannade vita dosan
men det är ingen fara

sköterskan skyndar in
baddar dig med vatten

soluppgången utanför
den är den allra vackraste
guld och hallonrött
jag ser den genom tårar
den kastar bort
mitt hjärta

du skälver och yrar
drar i droppslangen
säger åt mig att gå
du kan inte tröstas

det finns en otänkbar avgrund
en verklighet där du inte längre
existerar

den tredje dagen
reser du dig och
ber om chilichips
och jellybeans

men jag vill inte se
röda soluppgångar igen
aldrig