~*~

Som kände ovanlig tyngd, tills på torrt Land
Han antänder, om det någonsin funnits Land som brunn't
Med Soliditet, som Sjön med flytande eld;
Och som sådan uppenbar'de sig i nyans, som när kraften [230]
Av underjordisk vind förflytta en Kulle
Sliten från Pelorus, eller den splittr'de sidan
Av dånande Etna, vars sprängantändliga
Och bränsleförs'dda ingångar sedan fattat Eld,
Storslaget med Mineralers raseri, hjälpa Vindar, [235]
Och lämna en förkolnad botten helt förbruk'd
Av stank och rök: Sådan viloplats fann fotsulan
Av osignade fötter. Han följdes av sin näste Man,
Bägge hyllande att de haver undfl'tt floden Styx
Som Gudar, och av sin egen återhämt'de styrka, [240]
Ej av godhjärtligheten hos överrådande Makter.
Är detta Regionen, detta Myllan, Jordlotten,
Sade då den vilse Ärke-Ängeln, detta sätet
Som vi må ändra för Him'len, denna sorgesamma dysterhet
För det himmelska ljuset? Vare det så, som han [245]
Som nu är den Suveräne kan disponera och påbjuda
Vad som skall vara rätt: längst ifrån honom är bäst
Vars reson har upphällts, styrka gjort enastående
Ovan sina likar. Farväl lyckans Ängder
Där Fröjd för alltid finns: Hell förskräckelser, hell [250]
Infernaliska värld, och du djupaste Helvete

John Milton 1667
LPWJ svensk version 14/03/09