Livets skog?
Där mitt i skogen står jag.
Och jag har tappat min kompass.
Jag hittar inte tillbaka till stigen
och mörkret faller sakta men säkert över trädkronorna.
Nog för att jag tycker om att gå i mörker,
men jag vill helst veta vart jag är på väg någonstans.

Jag snubblar över stenar och stubbar.
Då och då trampar jag i myrstackar.
Jag vet inte hur jag ska få bort
de äckligt påträngande, krypande djuren,
så de fortsätter att kräla runt
alldeles för närgånget.

Jag som bara ville hitta hem,
jag är mer vilse än någonsin.
Och jag tycker inte om min skog förtillfället.