Man hittar när man städar och plockar. Av nån anledning så sparade jag ett brev från dej, från för längesen. Papperet från ett kollegiblock har börjat gulna, handstilen talar om TFD ”tiden före datorn” i alla fall innan vi hade, mer än i affärssammanhang. Det står en massa, en del om kärlek, en del om annat, en del om oss, en del om praktiska saker…

De intressanta är kärleken, de ser så fint ut, tänk om de varit så. Tänk om du menat allt och visat det, tänk om, tänk om…. ”erase and rewind” kan man säga, att bara spola tillbaks, och pröva igen… Brevet är gult, det är ett kuvert från en firma jag jobbade åt för 20 år sedan, det är uttryck som jag inte känner igen, det är en massa märkligheter inskrivet.

Men det är ändå ett brev, ett dokument, från en svunnen tid, kanske en gång mina barn hittar det, kanske förstår de nåt av det, den dag jag är borta…. Om det får bli kvar så länge…
Ett brev säger så mycket, jag minns att jag tänkte när jag fick det, kanske förstår jag det bättre sen men, de verkar inte så. Snarare tvärtom, snarare så var det än mer märkligt.

Vissa saker blir man inte klokare av, vissa saker kommer alltid att vara gömde för en, vissa saker stämmer helt enkelt inte… det är som att se ett namn nånstans och inte veta nåt mer än namnet. Namn i en bok, ett papper i en bil, ett papper i ett hus, jag förstår nu hur främmande allt var, det sista som står är ”jag älskar dej” och under det står det ”din” och ditt namn.

Jag ville tro det då, men det var fel, nu vet jag att viljan var starkare än förnuftet och vetskapen, men kanske ska de va så, jag försökte i alla fall, ”gjorde du”? Jag ville i alla fall, men ville du? Var det bara nedskrivet munläder av en kvinna rädd att bli ensam? Jag kunde älska dej då, jag försökte, men försökte du? Jag lovar mej själv att aldrig hamna där igen, för vilket slöseri av liv det är, med 2 st som bara lever bredvid varandra…