ge mig något
för fan,
minsta lilla

jag känner igen blicken
ändå gör den ont
varje gång

växer fast i mig

skrapar foten
mot marken

småstenar
mot småstenar
som ett bombanfall
i tystnaden

hon du är nu
är bara den sida
du väljer att visa
den taggiga jävla,
säger du,

jag hatar
ditt förflutna,
som en kniv
i ryggen

omöjligt att nå

låt mig för fan bara
få se dig
en gång

utan verbala scenkläder
bara vara

kött och blod

sakta når du
fram, räcker plötsligt till

och där på grusgången
faller rustning
faller tårar

och med kinden
mot din axel
blir alla ord

släpp inte
släpp inte