Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kram lilla svårmod



Personer:
Kaféservitris
Dr Villa
Saffie

Scen I
Öde sjukhuskafé

Dr Villa:
En kaffe, tack. Svart.
Kaféservitris:
Ska du ta med eller sitta här?
Dr Villa:
Häll det i en pappersmugg. Jag kanske går sen.

Kaféservitrisen häller upp kaffet i en pappersmugg och sätter på locket.

Kaféservitris:
Det blir 14 kronor, tack.
Dr Villa:
14 kronor! För bränt pizzakaffe!

Dr Villa betalar och går och sätter sig vid ett bord. Bläddrar i utskrifter.
Saffie kommer till kafét.


Kaféservitris:
Ja?
Saffie:
Åh, jag vet inte vad jag ska ha än. Kaffe med mjölk, eller nej, vänta, jag tror jag tar en latte.
Kaféservitris:
Ta med eller sitta här?
Saffie:
Jag tänkte sitta här, eller förresten, ta en pappersmugg i alla fall!

Kaféservitrisen gör iordning latten. Saffie ser sig runt i det tomma kafét och får syn på Dr Villa.

Saffie:
Vem är det där?
Kaféservitris:
Det där? Det är Dr Villa, vet du. Varje nattpass han har kommer han hit och ojar sig över kaffepriset. Jag vet inte vad han tror, att det skulle sjunka? Och han är alltid ensam. Tror fan det!

Kaféservitrisen lämnar över pappersmuggen:
Det blir 28 kronor, tack.
Saffie (tankspritt):
Kan jag betala med kort?
Kaféservitris:
Vi tar en avgift på fem kronor för betalning med kort under femtio kronor. Det står på skylten där, läs själv.
Saffie:
Jaha, jamen då får det väl bli så, jag har inte cash med mig.

Saffie räcker fram kortet, betalar och går sedan fram till Dr Villas bord.

Saffie:
Är det ledigt här?
Dr Villa:
Vad tror du? Det är väl ungefär lika ledigt här som någon annanstans härinne.
Saffie:
Åh.

Saffie sätter sig ner, snett mitt emot Dr Villa, som fortsätter läsa.

Saffie:
Är det alltid så tomt här?
Dr Villa:
Vad fan tror du, klockan är kvart över tre mitt i natten. Trodde du det skulle vara fullspäckat på det här kafét? Det är en del av dess charm. Att vara öde menar jag.
Saffie:
Det har det i varje fall.
Dr Villa:
Vaddå?
Saffie.
Charm.

Dr Villa återgår till sina utskrifter. Saffie börjar blippa med en iPod. Dr Villa tittar upp, distraherad.

Dr Villa:
Kan du sluta med det där?
Saffie:
Vaddå?
Dr Villa:
Det där ljudet, jag försöker koncentrera mig.
Saffie, roat:
De flesta skulle nog säga att en iPod inte låter alls. Jag ska bara välja en startlåt, så kan du få dricka ditt kaffe en silence.
Dr Villa:
Franska. Jaha, tack, jag dricker gärna mitt kaffe in silentio, om jag får.
Saffie:
In silentio? Vad var det? Grekiska? Hebreiska? Forngermanska?
Dr Villa:
Latin. Eller du kanske driver du med mig? Äh, vad fan, min ensamma stund är redan förstörd i varje fall, vad är det du ska lyssna på?
Saffie:
Jag vet inte. men jag kanske bara ska välja något, bara vad som helst, så du får återgå till dina papper.Vad är det för någonting, förresten?
Dr Villa:
Ingenting särskilt, bara några utkast. Och som sagt, den stunden är förbi i varje fall. Får jag lov att se vad du har i din iPod? Jag kanske kan välja något åt dig.
Saffie:
Be my guest.

Dr Villa söker igenom iPoden.

Dr Villa:
Ah, men här finns det ju hopp! Här kan vi nog hitta något. Nick Cave. Men varför har du bara den senaste? I och för sig kul med lite Lazarus ibland. Uppiggande, rentav.
Saffie:
Jag har inte hunnit ladd... skaffa något annat än. Tänkte du på någon särskild låt?
Dr Villa:
Nej. Det kan kvitta, ta du vilken Nick Cave som helst, så det blir lugn och ro här och jag kan dricka mitt kaffe. In silentio.

Dr Villa tar en klunk av kaffet och tittar mot kaféservitrisen.

Dr Villa:
Hon försöker förgifta mig, vet du, den där kvinnan. Det här (håller upp kaffemuggen) är ingenting annat än svart eländig tjära förpackad i nedbrytbar flyktighet. Tjära! Enda behållningen man får är magsår!
Saffie:
Jag tycker att det är gott. Men jag dricker ju å andra sidan mjölk med kaffe, inte tvärtom.
Dr Villa:
Är det latte du dricker? Och betalar dubbelt så mycket för en fix idé.
Saffie:
Fix idé? Åh, vad ska man annars lägga sina pengar på om inte på fixa idéer?
Är inte allt materiellt enbart en fix idé? Ett paket av status och förlustelse, momentan njutning. Förbrukningsvara. Som den här latten, smekande lustförhöjare i en pappersmugg. Äsch, det kanske är lika bra med svart tjära ändå.
Dr Villa, roat:
Du är lustig du, vet du det? Vad heter du?
Saffie:
Du kan kalla mig för Saffie. Egentligen heter jag Safir, eller Safira, kommer inte ihåg så noga. Det måste vara enklare för dig. Att komma ihåg ditt namn menar jag, du skyltar ju med det. Dr Villa.
Dr Villa:
Det är väl inget fel med det? Varför ljuga?
Saffie:
Ljuga?
Dr Villa:
Åh, är du en sån som tror att i lögnen finns sanningen.
Saffie:
Jag vet inte. Jag kanske är en sån som tror att i sanningen göds lögnen.
Dr Villa:
Aha. Lögn är överskattat, medvetna lögner är värst.
Saffie:
Va?
Dr Villa:
Medvetna manipulationer av sanningen, vad skulle det tjäna till? En projektion av inre drömmar. Det blir så...så genomskinligt. Löjligt! Folk går omkring och förbättrar sig själva. Öser ur sig lögner till höger och vänster. Luft. Prat. Det är ingenting annat än smink, ska jag säga dig, och smink är det värsta jag vet, ta inte illa upp, vi känner ju inte varandra, och du kanske tycker att det där kladdet klär dig, vad vet jag? Men det där med att ta på sig en mask varje morgon. Som om det skulle göra någon skillnad. Fånig jävla fåfänga.
Saffie:
Åh, men du vet inte vad du går miste om. Smink är ju helt underbart. Vilka variationsmöjligheter! Visst handlar det om fåfänga, men inte bara det. Det är självförtroende i en liten ask. Det enda du kanske gör åt ditt yttre är väl att ta fram rakhyveln då och då och varför skulle det göra dig mindre lögnaktig än smink? Vore det inte mer sanningsnära att behålla talibanskägget som Gud en gång skapade dig.
Dr Villa:
Gud? Jag vet inte...
Saffie:
Masker förresten, det finns inte mycket bättre. Och kom inte och säg att du aldrig gömmer dig bakom masker och iklär dig roller. Kom inte och säg att du inte spelar olika roller i olika sammanhang, för då ljuger du, och du har ju en vit rock på dig som avslöjar dig. Men med tanke på ditt förhållande till lögnen så kanske du tror på att du är dig själv hela tiden.
Dr Villa:
Ett-noll, Saffie. Självklart tror jag att vi iklär oss roller, varför skulle jag inte tro på det? Men jag vill hävda att man inte behöver ljuga för sig själv för det, eller hur? Så kanske det är så att man har flera sanningar, bara det att man samlar dem i ett eget jag.
Saffie:
Kanske det...
Dr Villa:
Vi gör du själv här? Ingen vit rock någonstans?
Saffie:
Nej, ingen vit rock. Om det vore så väl. Jag vakar.
Dr Villa reser sig upp:
Åh, förlåt. Jag ska inte sitta här och raljera mer, det börjar bli dags att återgå till plikterna. Har du bestämt dig för någon Nick Cave än?
Saffie:
Nej. Jag vet inte. Jag är inte sugen på Cave. Lazarus känns liksom inte helt rätt när man vakar. Välj du.

Saffie ger iPoden till Dr Villa som börjar bläddra igenom den.

Dr Villa:
Vad är det här? Geoffrey Gurr... jag kan inte ens uttala det, vad är det?
Saffie, tar tillbaka iPoden:
Geoffrey Gurrumul Yunupingu. Det är rätt stämning för det nu, det blir bra. Tack, jag har så svårt för val.
Dr Villa:
Så tidsenligt.
Saffie:
Vad menar du?
Dr Villa:
Att inte kunna välja. Det är ett jäkla tjat om att folk har för mycket val hela tiden. Struntprat. Man väljer att välja, det går lika bra att skita i det!
Saffie:
Så enkelt är det väl ändå inte! Val väljer man inte, du kan inte rygga undan för alla val i vardagen. Tänk om det blir fel!
Dr Villa:
Men herregud! Vem skulle bry sig om det blev fel? Fel låt, fel kaffe, fel pensionsfond, fel vad fan som helst. Det spelar ingen roll! Gör som jag, kör på vidbränt pizzakaffe, så vet du vad du får!
Saffie:
Magsår?
Dr Villa:
Just det. Hur låter han förresten, den där Geoffrey?
Saffie:
Deprimerande vackert. Du får youtuba och avgöra själv.
Dr Villa:
Youtuba, va? Ja, så får det kanske bli. Jaha, trevligt att träffas och lycka till med vakandet.
Saffie:
Hade jag känt dig bättre hade jag blivit sur nu! Hur kan en vaka vara lyckosam?
Dr Villa:
Jag vet inte. Förlåt. Lycka till med lyssnandet då!
Saffie:
Tack.

Dr Villa börjar gå iväg, vänder sig om och går tillbaka till Saffie.

Dr Villa:
Du, det jag försökte säga var; välj inte så mycket. Bara blunda och ta någon gång.
Saffie:
Är du en sån som alltid ska ha sista ordet?
Dr Villa:
Ja.

Dr Villa går, Saffie sitter ensam kvar.




Prosa (Novell) av Linen
Läst 510 gånger
Publicerad 2009-03-17 12:25



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Tänkvärd teater - välskriven och lättläst men med djup, centreringen gör texten överskådlig och som gjord att ta en kopp kaffe till- tack för pjäsen!
2009-04-26

  Sturesdotter
Tänkte skumma texten, men det gick inte; jag fastnade - mycket välskrivet och levandegjort.
2009-04-07

  Rude Billy
underbart skriven dialog. DU gör mig glad med dina texter!
2009-03-31

  Anna Frölander
Har läst den här några gånger nu och jag tycker att det är oerhört roligt att läsa en sådan här välskriven dialog. Det känns som att du gjort detta tidigare. Dialog är svårt, det gäller att hitta flytet och det inte helt uppenbara, att förmedla karaktärerna och situationen och ev. drivkrafter... Men herregud, nu uppför jag mig som den sämre sortens handböcker, blä!
Det jag vill komma fram till är att det här var riktigt jävla bra, du lyckas fånga och dra in mig!
2009-03-24

  Inkarasilas
Läste den i glappet, du vet när sekunder tickar som timmar. Nu gör jag det igen. Möte i natten. Nej finns ingen anledning egentligen, det bara är. Meningen behövs inte heller tydliggöras. Jag tror på det. Att slumpas i möten och betydelse som ger vikt. Tankad som fan. Jarå. Men om du gör så med fattar du vad jag menar. Lägger armrna om skärmen och bara konkar runt den en stund. Nice. Gillar manus.
2009-03-18

    ej medlem längre
Det är ytterst sällan som en så här lång text fångar mig.. men denna är BRA! Ett möte i natten.. ett banalt samtal om strunt.. om kaffe och musik .. men ändå så laddat... så levande.
Detta är en text skriven av en mkt talangfull skribent.
Känns tomt när de skiljs åt.. Man vill veta mer..
2009-03-17
  > Nästa text
< Föregående

Linen
Linen