Den totala isoleringen från omvärlden utanför blev mer påtaglig för varje dag som gick.
Sladdar drogs ut för att stoppa en av de sista kontakterna som fanns kvar.
De försvunna sladdarna skapade ett osynligt strypgrepp runt hennes hals.
Den redan existerande kvävnings känslan ökade ännu mer.
Hennes igentliga sprudlande person krympte mer och mer.
Isoleringen den totala, gjorde henne liten och rädd.
Snälla låt honom inte stjäla mer av din självkänsla och ditt självförtroende.
Bli dig själv igen.
Krymp inte mer.
Jag vill ha min vän tillbaka, så som du en gång var.
Du är stark, men har tappat bort känslan någonstans på vägen.
Bryt isoleringens klor och ta för dig av livet.
ser du inte?
Hör du inte?
Livet väntar på dig!
Livet kallar på dig!

Var inte rädd, jag finns här!