Mannen på Perrongen





Det där knarrandet glömmer jag aldrig, det gick liksom genom öronen på något konstigt och finurligt sätt. Det där knarrandet kom från ett par trasiga skor, som gav ifrån sig det mest nervkittlande ljud som jag hört på länge. Det kröp in genom hörselgången och vidare in i örat och landade på nervtrådarna i ryggraden och satt där och spelade luta lite fridfullt för sig självt. De trasiga skorna tillhörde en tillsynes hemlös man, som traskade omkring bland tusentals människor varje dag, bland människor som hyste empati för honom, eftersom hans skor var trasiga och vädret utanför var förödande för hans väl blottade tår, människor som av fördomsfulla skäl undvek att ge honom en blick av sympati.

Mannen på perrongen vankade av och an, stillsamt och misstänksamt. Han rörde sig på ett systematiskt sätt, smygande. Först tog han ett par steg framåt med de nedgångna skorna, stannade sedan upp mitt i ett steg. Det såg ut precis som om han lyssnade efter någonting som ingen annan verkade kunna höra i den brusande miljön inne i vänthallen för tunnelbanor, bussar och X2000-tåg, en tunnelbanestation som just nu stod stilla och brusade, i väntan på att få komma igång för dagen. Han pillade finurligt med sina långa flinka fingrar och kliade sig systematiskt och upprepat på vänstra kinden, samtidigt som han diskuterade diskret, samlat och tyst för sig själv. Hans hår spretade åt alla håll och kanter, ungefär som en julkärve, fast just den här kärven var full med någonting helt annat än halm. Beteendet hos mannen fick på något lustigt sätt någonting i mig att vakna. Hans burleska jargong fick mig att inse att jag kände igen någonting hos honom som påminde mig om något hos mig själv. Någonting som fick mig att känna mig hemma. Kanske tillhörde vi på något sätt den där gruppen som stod utanför alla andra, de som hade sitt egna lilla språk, ett språk som förmedlades under tystnad och med ögonen.

Jag rycktes ur mina djupa funderingar då min bag dråsade ner på perrongens kalla, hårda golv, där hundra tusentals stressade fötter har passerat varje dag. Min väninna, som låg bredvid mig, mumlade något obegripligt när hon lade sig tillrätta, tuggade med munnen som om hon var på väg att svälja något. I ögonvrån kunde jag se hur mannen med de knarrande skorna hade stannat upp och skärpt sin uppmärksamhet mot mig och min väldigt moraliskt stöttande väninna som låg och dreglade ner sin egen jacka. Situationen var utom all sans. Vad gjorde vi egentligen här, min vän och jag? Av en absurd händelse, blev vi som två små luffare som inte alls hade någon aning om vart vi skulle ta vägen. Istället blev vi, två klåfingriga ungdomar, sittandes i Stockholms centralstation, utan destination eller vetskap om vad som skulle hända med oss när vi kom hem, om vi nu kom hem igen. Sakteligen återgick min uppmärksamhet till den knarrande mannen, eftersom han nu hade börjat röra sig emot mig och min sovande väninna.

Utan att jag hann tänka på vad jag skulle ta mig till eller vad jag skulle säga om han skulle sätta sig hos oss, hade den knarrande, stinkande och mystiske mannen redan tagit plats bredvid mig. Jag svald hårt och knöt mina händer krampaktigt. Hjärtat hoppade frenetiskt i mitt bröst, och min koncentration lades nu på hur jag skulle värja mig mot honom, om han överföll mig. Jag lade märke till att mannen gungade lite rytmiskt fram och tillbaka, där han satt, samtidigt som han frenetiskt pillade med sina fingrar, som om han hade en liten kluddklump emellan dem som han hela tiden formade. Hela min kropp var stel som en pinne, precis som när man står på startfältet och väntar på att skottet från startpistolen skall ljuda och man är beredd på att kuta för allt som är värt att springa för.

– Hej! sa han plötsligt.
Jag ryckte till och vaknade upp från min lilla värld av detaljer runt den extremt obehaglige mannen som kom och satte sig hos mig. Samtidigt som jag var livrädd för att svara mannen, var jag livrädd för att inte svara honom. Så jag tog mod till mig, harklade mig, och sa med halvkvävd stämma:
– Hej!
Det kändes som om hela väntsalens dammkorn satt fast i min hals. Hade ingen aning om att en hals hade kunnat bli så torr som min blev just nu. Jag sneglade upp mot mannen och möttes av de lenaste ögon jag någonsin sett. De utstrålade lugn, ro och de fullkomligt översvämmade av värme. Inte hade jag trott att bakom den där julkärven av hår som täckte halva hans ansikte skulle finnas ett par så vänliga ögon. Snarare hade jag föreställt mig ett par blint stirrande galna ögon som utstrålade massmördarsymtom.

– Om jag skrämde dig så var det inte med min mening, sade mannen och fortsatte att smått tvångsmässigt gunga fram och tillbaka, samtidigt som han fortsatte med det frenetiska pillandet med sina flinka fingrar. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle svara honom då jag helt hade ställts mot väggen och inte alls hade förväntat mig den omvändningen av intryck, som jag fick av en enda blick. Jag skruvade lite på mig och harklade mig för att försöka få bort den strävhet som jag kände i halsen.
– Ingen fara, svarade jag honom och lade till ett osäkert och kanske en aning stelt, litet leende.
– Jag känner din mamma, sa han.
Utan att tänka en klar tanke så svarade jag honom:
– Jaha, hur då?
Jag kunde känna hur min förvåning över mannens utvik spred sig i kroppen på mig. Framför allt kändes det som om hela mitt hakparti hängde nere vid knävecken på mig. Tankarna om hur han kände min mamma och vilken relation de hade stimmade som en hel hög av surrande och uppretade bin. Helst undvek jag alternativet ”förhållande”.
– Jaa du, sa han lite efterdröjande, det var ganska länge sedan som hon och jag hade något med varandra att göra. Man kan väl säga att det var ett par saker som kom emellan oss.
Hans rytmiska gungande tonade ner sig en aning, kanske för att han kände av att jag hade sänkt garden en aning och inte var som en stålfjäder bredvid honom. Det blev tyst emellan oss och jag bläddrade i arkivet i huvudet för att försöka att finna någonting att prata om. Men den tanken avslutade mannen genom att uttala den i ord:
– Tycker inte heller om när det blir så där tyst emellan två människor som pratar, speciellt när man sitter och väntar på att den andre ska säga någonting.
Han vände sitt smutsiga ansikte mot mig och log ett stillsamt, slitet leende.
– Det är nog närmare tjugo år sedan. Du var en liten härlig klump som kröp omkring på korkmattorna, och så minns jag hur du brukade sno kaviartuben och gömma dig under bordet och suga ut innehållet ur den, men det gör du väl inte nu, va?
Han tittade ödmjukt och lite frågande på mig som om han undrade om jag kom ihåg vem han var. Men det som rörde sig mest i mitt huvud just nu var hur han kunde veta om det där med kaviartuben, det som mamma inte ens verkade ha vetat om, något som jag till och med själv nästintill hade glömt bort.
– Eller kommer du ihåg när din bror klippte av dig håret på dagis och din mor var så förbannad på personalen som enligt henne bara satt och åt skorpor och snackade skit hela dagarna?
Jag stirrade storögt på honom, det kröp av olustkänslor i benen på mig och jag hade lust att ta min väska som låg och vilade stillsamt på samma ställe då den dråsat ner på golvet för någon minut sedan, och bara springa tills jag stupade. Men jag satt kvar. Mannen pladdrade på om en rad olika händelser som skett i min barndom, händelser som jag totalt hade glömt bort, så jag lät honom pladdra, för det gav mig tid till att granska den mystiske mannen som påstod sig veta vem jag var.

Det som gjorde mig lite smått irriterad var att jag trots våra olikheter likväl kunde känna ett samband mellan oss. Jag granskade kritiskt hans ansikte. Rynkorna kring hans ögon formade små tunna fåror som smutsen lade sig i och bildade svarta linjer. Smutsen på huden verkade vara ytlig, som om den nyss blivit påstruken. Hans ögonfärg påminde mig om min fars, men med en aning blåare nyans, men de var blå, blå som den klaraste himlen. Tänk om… men så kunde det inte vara, att han var min far, han är ju död och hade varit det så länge som jag kunde dra mig till minnes. Jag slog bort tanken och återgick till att kritiskt granska hans ögon, som var klara och kvicka som ett nyfiket barns, som lyssnar på en spännande historia. Intrycket i hans blick kändes inte som något hot, utan mer som om en trygghet jag inte lagt märke till innan.
Huden var en aning blek, med tunna fina linjer som fick hans ansikte att påminna mig om en varmhjärtad äldre man som till juletid med glädje klär ut sig till tomtefar. Skägget han hade odlat föll helt naturligt in i rollen som tomtefar om han nu någonsin skulle få chansen till att bli det.

– Vad gör du uppe i Stockholm? undrade mannen, som mycket väl insett att jag detaljerat granskade hans yttre.
Jag skruvade på mig lite och kände mig en aning obekväm med frågan då jag inte alls hade någon lust att erkänna för en vilt främmande människa om varför jag satt på en kall bänk på Stockholms centralstation. Sanningen var så banal att det var rent pinsamt att ens uttala sig om sitt dumdristiga beteende.
– Jag stal, svarade jag honom så snabbt och kort som möjligt.
– Tänka sig, det visste jag redan.

– Vem är du? hörde jag mig själv säga utan att jag hade en tanke på att ens ställa frågan utan den slapp ur min mun på den mest naturliga väg. Jag ville helt enkelt veta vem han var. Hur kunde han veta saker om mig, när jag inte ens hade sett människan förr? Där satt jag trettio mil hemifrån och talade med en helt, tillsynes, främmande man som påstod sig vara en gammal bekant till min mamma. Och nu så lägger han frågor i min mun som han redan vet svaret på. Tankarna snurrade i huvudet på mig och jag började fundera allvarligt på om jag faktiskt inte drömde alltihop eftersom situationen verkade bli mindre och mindre trovärdig ju längre vårt samtal fortskred. Men det som fortfarande bekymrade mig var att jag faktiskt på något sätt kände igen honom. Men var jag skulle placera hans egenskaper, det visste jag inte riktigt.

– Du kommer och sätter dig hos mig och börjar pladdra på om min barndom som om du vore värsta farsan! Vem är du? frågade jag återigen.
¬– Jag förstår om du blir rädd för mig, men jag är inte här för att göra dig illa. – Vaddå inte här för att göra mig illa? citerade jag honom.
– Nu är du lite vrång, sa han och log charmerande med ögonen och jag kunde helt enkelt inte förmå mig att bli förbannad på honom. Vilket gjorde mig totalt förvirrad över mitt sätt att reagera i närheten av en människa som påstår sig känna mig och dessutom är snuskigt skitig till det yttre. I normala fall skulle jag ha tagit min ryggsäck, ruskat min kompis till liv, och sprungit därifrån. Men jag satt kvar. Och kände hur paniken lade sig klåda över hela kroppen.
- jag vet att det är ohyfsat av mig att bara komma och sätta mig bredvid dig så här och snacka om vad du pysslade med när du var liten, sade han lugnt och sansat och jag nickade snabbt instämmande och tyckte nog att han helst gjorde bäst i att kanske hålla igen. Ville inte höra mer om mig själv från en man som jag inte kände. Eller gjorde jag det?
– Jag ville bara se hur det var med dig och att jag vill tala om för dig att jag tänker på dig ofta och undrar hur det kommer att gå för dig, tillade han. Det han sa fick mig att nästan gråta. Av vad visste jag inte men jag kunde höra på hans röst att han faktiskt menade det han sa. Hur det nu var möjligt och på vilket sätt vi nu kunde kopplas samman på så var det rörande att höra att han, som jag inte kände men som på något sätt kände mig, fick mig att känna mig älskad.
– Det jag vill att du ska veta, fortsatte mannen, så är det så att det inte alls min mening att det skulle bli så som det blev och att jag inte alls hade tänkt försvinna så abrupt som jag gjorde. Men livet blir inte alltid som man har planerat det, eller hur? han blinkade snabbt med ögat och jag kunde se att det vilade ett leende i hans klara blå blick. Jag slog undan min blick och stirrade ned i golvet för att själv blinka bort de tårarna som dykt upp i mina ögon av någon konstig anledning. Just nu kunde jag inte placera någonting någonstans, varken mannen bredvid mig eller mina vällande känslor inom mig. Jag letade efter minnen som skulle kunna placera den mystiske mannen som nu satt bredvid mig och bad om ursäkt för att han försvunnit på abrupt sätt och som detaljerat berättar om saker från min barndom som inte ens min mamma vetat om. Kanske, men bara kanske, om man får fantisera fritt när ens känslor spelar en ett stort spratt, kanske han ändå är min pappa. Tankarna är absurda men jag kunde på något sätt inte låta bli att tänka dem för det var den enda tanken som hemsökte mina tankar när jag förtvivlat försökte placera denna lortiga, mystiska och ödmjuka person som satt bredvid mig. Jag lyfte hastigt på huvudet, för att fråga honom rent ut om det faktiskt kunde vara så att han var min far. Om min mamma bara hade sagt att han hade tagit livet av sig för att skydda oss mot att han i verkligheten kanske bara hade skitit i sitt ansvar och stuckit. Men han var borta, inte ens hans lukt fanns kvar och när jag kände med handen över den yta som han hade suttit, var inte ens platsen varm. Jag kliade mig förbryllat i huvudet och brast ut i tårar för det kändes som om hela min hjärna skulle explodera i en känslomässig storm av tröstlös förtvivlan. Hade jag bara drömt alltihopa eller var jag bara allmänt trött och hade börjat lida av hallucinationer? Jag la mitt huvud i mina händer och försökte samla ihop mina tankar som just nu inte alls ville samarbeta med mig överhuvudtaget.

¬– Vad är det, frågade min kompis mig sömndrucket med stirrig blick, som om jag nyss hade blivit våldtagen eller rånad.
– vet inte riktigt, snörvlade jag fram. Men jag tror att jag nyss träffade min pappa.
Jag kunde nästan höra hur fånigt det lät när jag mödosamt besvarade hennes fråga om; vad är det? Herregud, tänkte jag, vad skulle jag ha tyckt om min kompis hade sagt så om det varit jag som vaknat, yrvaken, trött, frusen och antagligen ganska svulten, mitt i centrala Stockholm? Jag hade nog trott att hon blivit drogad eller att hon fått en tillfällig psykos på grund av sinnesförvirring. Jag drog djupt efter andan och drog min ryggsäck intill ig och körde ner min hand i det yttre facket för att ta fram min plånbok. Magen kurrade och klockan hade slagit frukost och livet runt omkring i centralen började ge ljud ifrån sig. Men när jag väl satt där med handen innanför ytterfacket på min väska kände jag något som inte tidigare hade funnits i min väska. Jag fiskade upp föremålet och kände mig en aning lättad, jag hade inte drömt om den mystiske mannen. Kaviartuben glänste ovärderligt mellan mina fingrar och jag kände mig överväldigad i känslor som lättat från mitt betungande hjärta. Jag skrattade till av lättnad och berörda tårar av känslor trillade nerför mina kinder. Och plötslig hörde jag det där knarrande ljudet igen, det som fick mig att rysa enda in till benmärgen. Jag vände mig om för att se om han fanns där, men det enda som mötte mig var återigen den unkna lukten av ovårdad människa, men den här gången så störde varken ljud eller lukt mina sinnen. Jag minns den mystiske mannen, som för mig inte var s å mystisk längre. Jag visste vem han var och vart han kom ifrån och jag hade fått svar som jag inte ens visste om att jag hade sökt, svar som jag inte ens kunde frågorna på, men som fick mitt inre, att harmoniskt le.
– Vad är det, frågade min kompis igen. Jag tittade på henne och det såg ut som om hon nästan verkade vara lite rädd för mig.
– det är dags för oss att åka hem nu, svarade jag henne lugnt och reste mig upp och riktade mina kliv mot Burger King som just öppnat.

Ann-Sofie Heiven 2009-03-19