Så himla behövd.
Det är du, förstår du det?

Varför då, undrar du kanske?
Jo, du ger mig trygghet i hjärnan.
Jag vet att du kan hantera...mig.
Det är som ÄR jag,
inte bara det som verkar vara jag.

Alla de där tankarna
som jag gömmer längst ner
längst bak.
De som får älta sig själva,
för att jag inte vet om jag törs
eller orkar älta dem.
Jag kanske går sönder..?
Jag vågar låta dem löpa,
vågar låsa upp hänglåset på grinden
och låta det eventuella
tankeutbrottet explodera.
För jag vet att när du är där,
så håller du ihop mig
om jag skulle falla sönder.
Hos dig vågar jag falla isär vännen,
och du anar inte hur mycket det betyder.
Du hittar mina borttappade pusselbitar.

Vackraste vännen,
ibland undrar jag hur jag hittade dig.
Hur kan du veta vad jag tänker
innan jag vet det själv?
Du är inte riktigt klok,
men det är väl inte jag heller kan jag tänka mig.
Tack för att du finns
och för att du faktiskt hör vad jag säger
och inte bara att jag säger något.

Du är min ängel,
du vet det va?